Kärlek och stålull

Om jag kunde spola tillbaka tiden, om jag kunde få en bit barndom att göra om, skulle jag vilja vara fyra år. Det är mitt i natten, det är mörkt ute och det finns så mycket konstiga ljud som skrämmer mig, det är en mardröm som väckt mig. Jag tar med mig min nalle och ålar ner på det kalla golvet, värmen från mitt varma täcke försvinner från min kropp och jag står stilla mitt på golvet en stund för att vänja ögonen vid mörkret. Sedan tassar jag över det kalla golvet på mina nakna små fötter fram till mammas säng. Hon vaknar utan att jag behöver peta på henne. Hon känner på sig att jag står där i mörkret. Hon tittar på mig och sedan säger hon: "Älskade barn, kan du inte sova? Har du haft en dum dröm nu igen?"

Mamma lyfter på sitt täcke så att jag kan krypa ner bredvid henne och jag får ligga innerst där det är varmast och skönast att ligga. Hon stoppar om mig täcket och jag får ligga på hennes arm. Hela jag blir varm i kroppen och medan mamma klappar mig på huvudet säger hon "Nu är det bra Lisbeth, nu är mamma här, det var bara en dröm vet du. Inte alls på riktigt, sov nu gott, älskade unge."

Jag har inga minnen av hur det kan vara att få vara ett litet barn. Jag kan inte helt och fullt förstå hur det känns. Hur känns trygghet för ett barn? Hur är det att ha en mamma som skyddar och stöttar? Hur är det att inte vara ensam? Hur känns det att slippa vara rädd? Hur känns det att få vara mätt? Jag fick själv vara mamma när jag var liten, jag tvingades trösta och skydda min egen mamma. Min barndom är förlorad för mig, den går inte att göra om.


lisbeth@pipping.se