Vem ser barnen?

Jag växte upp under det glada 70 talet, jag var ett barn av välfärden. Men jag fick aldrig möjligheter att ta del av välfärden.
För mig blev barndomen en transportsträcka in i mitt vuxna liv. Låt mig ta er med hem till min lägenhet i förorten, ni ska få kika in i mitt nyckelhål, stå utanför min stängda dörr utan att någon vet att ni står där.

Nattens mörker har sänkt sig över förorten. Jag ligger i min säng, det värker i halsen och hostan vill komma ut. Men det får den inte, jag får inte väcka mamma. Så jag kör mitt lilla ansikte ner i den smutsiga och illa luktande kudden. När den första hostattacken rivit hårt i mitt lilla bröst, lyssnar jag ut i mörkret. Skönt mamma vaknade inte, inte denna gång i alla fall. Så nästa hostattack, den är högre och längre och nu hör jag att mamma har vaknat. Hon vänder sig om i sin säng, då rör sig min säng också. Hon väser till mig att jag ska sluta hosta. Jag tycker ansiktet ner i kunden så hårt så att jag nästan inte kan andas. Jag kan känna mitt hjärtas slag, jag är rädd. Så sätter mamma sig upp i sin säng. Nu vrålar hon till mig, ”Sluta hosta ungjävul! Jag kan ju för fan inte sova när du hostar, fattar du inte det, din jävla unge?”
Jag har jätteont i halsen, mer hosta blir det och nu far min mamma upp ur sin säng fram till min säng. Hon böjer sig ner över mig och så börjar hon slå med knytnävarna där hon träffar samtidigt som hon skriker ”Är du glad nu din jävla unge att du väckt din mamma? Fattar du inte att jag måste få sova? Ska det vara så jävla svårt att få in det i ditt lilla tomma huvud! Nu slutar du hosta innan jag slår ihjäl dig fattar du?”
Jag ligger stilla, så lämnar mamma sovrummet hon går ut i köket och sätter sig och röker. Jag tassar tyst in i badrummet, dricker vatten ur kranen. Sedan sätter jag mig ner på det kalla golvet, stannar kvar där inne resten av natten så att mamma inte ska bli störd så att min mamma ska få sova. Jag är dum som väcker henne, jag är dum som inte kan sluta hosta. Att vara sjuk är en lång mardröm. Jag är rädd att bli sjuk.

Hur blir vi barn synliga för er som möter oss i ert arbete? Jag tror att om ni vågar se på oss barn som om vi vore era egna barn. Då tror jag att vi barn blir mer synliga.

Det hade varit bättre för mig om jag blivit omhändertagen. Det är smärtsamt att tänka tanken att det faktiskt var möjligt att se hur illa vi for, men att ingen ändå förmådde se. Vi tror så mycket på den biologiska familjen att vi glömmer barnet. Men blod är inte tjockare än vatten, det är kärleken som förenar oss. Det är bättre att längta efter sin mamma och pappa än att längta efter sin förlorade barndom.

Lisbeth Pipping
Författare, föreläsare, forskare och dotter till en utvecklingsstörd mamma.

Kärlek och stålull

Om jag kunde spola tillbaka tiden, om jag kunde få en bit barndom att göra om, skulle jag vilja vara fyra år. Det är mitt i natten, det är mörkt ute och det finns så mycket konstiga ljud som skrämmer mig, det är en mardröm som väckt mig. Jag tar med mig min nalle och ålar ner på det kalla golvet, värmen från mitt varma täcke försvinner från min kropp och jag står stilla mitt på golvet en stund för att vänja ögonen vid mörkret. Sedan tassar jag över det kalla golvet på mina nakna små fötter fram till mammas säng. Hon vaknar utan att jag behöver peta på henne. Hon känner på sig att jag står där i mörkret. Hon tittar på mig och sedan säger hon: "Älskade barn, kan du inte sova? Har du haft en dum dröm nu igen?"

Mamma lyfter på sitt täcke så att jag kan krypa ner bredvid henne och jag får ligga innerst där det är varmast och skönast att ligga. Hon stoppar om mig täcket och jag får ligga på hennes arm. Hela jag blir varm i kroppen och medan mamma klappar mig på huvudet säger hon "Nu är det bra Lisbeth, nu är mamma här, det var bara en dröm vet du. Inte alls på riktigt, sov nu gott, älskade unge."

Jag har inga minnen av hur det kan vara att få vara ett litet barn. Jag kan inte helt och fullt förstå hur det känns. Hur känns trygghet för ett barn? Hur är det att ha en mamma som skyddar och stöttar? Hur är det att inte vara ensam? Hur känns det att slippa vara rädd? Hur känns det att få vara mätt? Jag fick själv vara mamma när jag var liten, jag tvingades trösta och skydda min egen mamma. Min barndom är förlorad för mig, den går inte att göra om.


lisbeth@pipping.se