Vem ser barnen?

Jag växte upp under det glada 70 talet, jag var ett barn av välfärden. Men jag fick aldrig möjligheter att ta del av välfärden.
För mig blev barndomen en transportsträcka in i mitt vuxna liv. Låt mig ta er med hem till min lägenhet i förorten, ni ska få kika in i mitt nyckelhål, stå utanför min stängda dörr utan att någon vet att ni står där.

Nattens mörker har sänkt sig över förorten. Jag ligger i min säng, det värker i halsen och hostan vill komma ut. Men det får den inte, jag får inte väcka mamma. Så jag kör mitt lilla ansikte ner i den smutsiga och illa luktande kudden. När den första hostattacken rivit hårt i mitt lilla bröst, lyssnar jag ut i mörkret. Skönt mamma vaknade inte, inte denna gång i alla fall. Så nästa hostattack, den är högre och längre och nu hör jag att mamma har vaknat. Hon vänder sig om i sin säng, då rör sig min säng också. Hon väser till mig att jag ska sluta hosta. Jag tycker ansiktet ner i kunden så hårt så att jag nästan inte kan andas. Jag kan känna mitt hjärtas slag, jag är rädd. Så sätter mamma sig upp i sin säng. Nu vrålar hon till mig, ”Sluta hosta ungjävul! Jag kan ju för fan inte sova när du hostar, fattar du inte det, din jävla unge?”
Jag har jätteont i halsen, mer hosta blir det och nu far min mamma upp ur sin säng fram till min säng. Hon böjer sig ner över mig och så börjar hon slå med knytnävarna där hon träffar samtidigt som hon skriker ”Är du glad nu din jävla unge att du väckt din mamma? Fattar du inte att jag måste få sova? Ska det vara så jävla svårt att få in det i ditt lilla tomma huvud! Nu slutar du hosta innan jag slår ihjäl dig fattar du?”
Jag ligger stilla, så lämnar mamma sovrummet hon går ut i köket och sätter sig och röker. Jag tassar tyst in i badrummet, dricker vatten ur kranen. Sedan sätter jag mig ner på det kalla golvet, stannar kvar där inne resten av natten så att mamma inte ska bli störd så att min mamma ska få sova. Jag är dum som väcker henne, jag är dum som inte kan sluta hosta. Att vara sjuk är en lång mardröm. Jag är rädd att bli sjuk.

Hur blir vi barn synliga för er som möter oss i ert arbete? Jag tror att om ni vågar se på oss barn som om vi vore era egna barn. Då tror jag att vi barn blir mer synliga.

Det hade varit bättre för mig om jag blivit omhändertagen. Det är smärtsamt att tänka tanken att det faktiskt var möjligt att se hur illa vi for, men att ingen ändå förmådde se. Vi tror så mycket på den biologiska familjen att vi glömmer barnet. Men blod är inte tjockare än vatten, det är kärleken som förenar oss. Det är bättre att längta efter sin mamma och pappa än att längta efter sin förlorade barndom.

Lisbeth Pipping
Författare, föreläsare, forskare och dotter till en utvecklingsstörd mamma.