l
Jag träffade en insiktsfull nioårig kille på en av mina föreläsningar. Han tittade på sin mamma och sa: ”Du mamma. Hon har liksom varit mobbad i flera tusen timmar och ändå kan hon förlåta dem som mobbade henne. De tycker jag är häftigt.”
Han hade förstått det jag så gärna vill lära barn, ungdomar och vuxna – att man måste gå vidare och kunna förlåta. Vi kan lära oss leva med ärren som utsatthet och mobbning gav oss trots att man bär med sig kränkningarna man utsattes för i skolan och att de kan ställa till det när man blir kär, får barn eller tar körkort.
Vid min egen uppkörning, 28 år efter sista skolavslutningen, blev jag påmind om att vi som under många år slipades mot varandra i skolans korridorer, på skolgården eller i gympasalen förr eller senare träffas igen. Där satt den stora stöddiga trafikinspektören bredvid mig, han som skulle kugga eller godkänna min körning – han med all makt. Att han dessutom hade varit en av min skolas plågoandar anade jag inte när jag satte mig bakom ratten. Men i höjd med Hjälmareds folkhögskola ändrades atmosfären i bilen. Det var då jag frågade var han kom ifrån och svaret blev ”Kortedala”. Några frågor senare förstod jag att vi hade vuxit upp i samma stadsdel och att vi dessutom hade gått drygt åtta år i samma skola. Jag sa: ”Vi har träffats tidigare, du och jag.”
Nähä”, sa han, ”det skulle jag ha kommit ihåg, jag är bra på att minnas ansikten.”
Han läste mitt namn högt från lappen han hade i knäet och upprepade att vi aldrig hade setts tidigare.
”Kanske det”, svarade jag, ”men på den tiden kallades jag ’Lösset’. Det minns du nog. Det var Ronny och Tommy som gav mig det öknamnet”. Det blev dödstyst. Jag hörde att han drog in luft mellan tänderna och så sa han långsamt: ”Är det du?” Han satt tyst en stund till och jag kände att han tittade på mig.
”Hur har du klarat dig så bra, Lisbeth, trots all den svåra mobbningen du utsattes för?”
Medan vi körde in på golfbanans parkering berättade jag att jag har kunnat förlåta och orkat gå vidare.
”Hur kan man förlåta allt det du blev utsatt för?” sa han då, precis som många andra.
Jag svarade att det är det enda sättet att överleva. ”Bitterhet äter upp en inifrån och man blir en levande död. Och då är det ju inte Ronny, Tommy eller du som mobbar mig längre, utan jag själv. Man måste kunna gå vidare.”
”Förlåt”, sa han medan vi körde vidare på den slingriga Boråsvägen och jag såg i ögonvrån att stora karln satt och vred sig. ”Så du är inte arg och hatisk längre då? Inte arg på mig heller?”
”Nej”, svarade jag uppriktigt medan jag vände och körde tillbaka mot Alingsås, mycket nöjd med att ha bevisat min körskicklighet och dessutom vågat klia på ett gammalt ärr.
lördag 12 februari 2011
Comviq och mobbning
När och hur utsätts vi för mobbning? Hur påverkas våra barn? Är det okey att skoja på andras bekostnad?
Frågorna blev aktuella för mig när Comviq sände sin reklam Comviq Kompis en helt vanlig tisdagskväll på TV4. Deras reklamsnutt börjar med att en vanlig kille sitter helt ensam i en stor matsal. En snygg kvinna kommer fram och frågar: ”Är det du som är Johan Persson?” Killen svarar jakande och då ställer sig alla i matsalen upp och sjunger att han är ”trög i huvudet, ett fegt pucko som tänker som en drogad apa och är så dum i huvudet att man skäms”. Sedan slängs han i en container och medan han sitter där – ensam, kränkt och misshandlad –kommer en text upp i rutan där det står: ”Utan Kompis ingen kompis”.
Jag blev så upprörd att jag skrev en anmälan till Reklamombudsmannen redan samma kväll. Tack och lov var det många andra anmälare som också tagit illa vid sig av den kränkande reklamen. Inslaget fälldes med förklaringen att Reklamombudsmannen ansåg att den förhärligade mobbning och våld.
Min upprördhet sköt till nya höjder när jag fick se Comviqs och reklambyrån Forsman & Bodenfors representant Stefan Rudels svar på kritiken. De sa att reklamen inte visade mobbning och den var bara ett sätt att ”skoja till det”.
Jag blev arg och ledsen därför att jag hade hört just det svaret så många gånger. När jag stod helt ensam i klassrummet och försökte få fröken att förstå vad mobbningen gjorde med mig sa mobbarna alltid ”vi skojade ju bara”, precis som Comviq. Fröken ansåg att svaret var en tillräcklig ursäkt och därmed kunde mobbningen fortsätta. Det var ju bara på skoj, det tyckte ju både mobbarna och fröken.
Barn och unga berättar för mig att vuxna fortfarande säger att mobbarna ”bara skojar”. Det betyder att de inte förstår hur farlig mobbning är. Mobbning frodas i skolan och i företagens sammanträdesrum om vi inte är vaksamma och lyhörda. Det är viktigt att tänka på vad man säger och hör, också i samtal vid familjens köksbord och vid TV:n.
Comviq borde veta bättre och så även Stefan Rudels. Jag skrev till honom för jag ville höra hur han hade tänkt. Men, kära läsare, han tog sig inte ens tid att svara. Varför?. Var han själv en mobbare i skolan eller en som tittade på när andra mobbade? Mobbad kan han inte ha varit för då hade han aldrig mobbat med reklam.
Reklambyråer och TV-kanaler påverkar oss. Det är deras uppgift, men därför har de också ett extra stort ansvar. Dessutom är det proffsigare att vara förebild än mobbare.
Lisbeth Pipping
Frågorna blev aktuella för mig när Comviq sände sin reklam Comviq Kompis en helt vanlig tisdagskväll på TV4. Deras reklamsnutt börjar med att en vanlig kille sitter helt ensam i en stor matsal. En snygg kvinna kommer fram och frågar: ”Är det du som är Johan Persson?” Killen svarar jakande och då ställer sig alla i matsalen upp och sjunger att han är ”trög i huvudet, ett fegt pucko som tänker som en drogad apa och är så dum i huvudet att man skäms”. Sedan slängs han i en container och medan han sitter där – ensam, kränkt och misshandlad –kommer en text upp i rutan där det står: ”Utan Kompis ingen kompis”.
Jag blev så upprörd att jag skrev en anmälan till Reklamombudsmannen redan samma kväll. Tack och lov var det många andra anmälare som också tagit illa vid sig av den kränkande reklamen. Inslaget fälldes med förklaringen att Reklamombudsmannen ansåg att den förhärligade mobbning och våld.
Min upprördhet sköt till nya höjder när jag fick se Comviqs och reklambyrån Forsman & Bodenfors representant Stefan Rudels svar på kritiken. De sa att reklamen inte visade mobbning och den var bara ett sätt att ”skoja till det”.
Jag blev arg och ledsen därför att jag hade hört just det svaret så många gånger. När jag stod helt ensam i klassrummet och försökte få fröken att förstå vad mobbningen gjorde med mig sa mobbarna alltid ”vi skojade ju bara”, precis som Comviq. Fröken ansåg att svaret var en tillräcklig ursäkt och därmed kunde mobbningen fortsätta. Det var ju bara på skoj, det tyckte ju både mobbarna och fröken.
Barn och unga berättar för mig att vuxna fortfarande säger att mobbarna ”bara skojar”. Det betyder att de inte förstår hur farlig mobbning är. Mobbning frodas i skolan och i företagens sammanträdesrum om vi inte är vaksamma och lyhörda. Det är viktigt att tänka på vad man säger och hör, också i samtal vid familjens köksbord och vid TV:n.
Comviq borde veta bättre och så även Stefan Rudels. Jag skrev till honom för jag ville höra hur han hade tänkt. Men, kära läsare, han tog sig inte ens tid att svara. Varför?. Var han själv en mobbare i skolan eller en som tittade på när andra mobbade? Mobbad kan han inte ha varit för då hade han aldrig mobbat med reklam.
Reklambyråer och TV-kanaler påverkar oss. Det är deras uppgift, men därför har de också ett extra stort ansvar. Dessutom är det proffsigare att vara förebild än mobbare.
Lisbeth Pipping
fredag 11 februari 2011
Färdiga planer kan aldrig stoppa mobbning?
Färdiga anti-mobbningsmodeller kan aldrig ersätta att det är de vuxna i skolan som ansvarar för att skapa en god social miljö och som tydligt ska visa – varje dag – att retningar, knuffar, slag, öknamn och mobbning aldrig är tillåtet. Alla i personalen måste arbeta kontinuerligt för att hindra kränkningar och mobbning och alltid anpassa förhållningssättet till de förutsättningar som gäller för varje nytt läsår. Både elevkår och personalgrupp förändras genom att några är nya, andra har vuxit, blivit tonåringar, är barnlediga eller slutat och därför måste skolpersonalen hela tiden hålla förhållningssättet vid liv och vårda det.
Det kan tyckas vara självklart att vuxna tar itu med mobbning, men många barn berättar att allt för få lärare verkligen förstår vad mobbning gör med de inblandade. Istället används färdiga planer som några av lärarna skrivit ihop och på en del skolor köper sig rektorer fria genom att använda modeller, som till exempel Friends, i stället för att satsa på utbildning och utveckling av sin egen skolpersonal.
Den bästa modellen är i själva verket att ta den tid som behövs för att återkommande utvärdera den sociala miljön. Undersök hur det ser ut på den egna skolan och engagera eleverna! Ta vara på deras kunskaper för de vet redan vem som är mobbad och vilka som mobbar. De vet var det är farligt att vara och hur man gör för att inte drabbas. Utvärderingen skapar medvetenhet och ger underlag för hur man ska jobba under läsåret och det viktigaste i detta arbete är att samarbeta med elever och föräldrar.
Elever ska inte agera poliser eller vara tjallare, de ska däremot alltid stödjas så att de växer i att vara medmänniskor med stor empatisk förmåga. Respekt för kamrater och kolleger ska vara idealet och ju fler elever och vuxna som stärks i sin självkänsla, desto mindre mobbning. Tänk när alla vågar säga Jag mobbar inte!
Det finns ingen enkel, köpbar metod. Skolan måste varje dag, varje minut, motverka mobbning. Det är ett heltidsarbete som måste involvera hela skolan – elever från förskolan och uppåt, han med nycklarna, tanterna i skolmatsalen likväl som lärare och rektor. Moa (14 år) skrev till mig: Jag visste inte vem jag skulle vända mig till när jag blev mobbad. Men vi visste alla vad vi skulle göra när brandlarmet gick. Moa tyckte det var en konstig fördelning mellan brandsäkerhet och antimobbningsarbete, eftersom hon var medveten om att mobbning kan vara lika allvarligt som brand och livsvariga brännskador. Skolledningar måste tänka om och förstå att mobbning motarbetas bäst genom involverat och träget arbete, både i personalgrupp och bland elever. Om alla i skolan inser att mobbning faktiskt är ett mycket allvarligt trauma skulle inte Lisa (12 år) behöva säga: Mobbning är att få hela sin existens krossad varje dag.
Så – alla rektorer, lärare, vaktmästare och tanter i matsalen – var modiga och känn in vad mobbning gör med alla inblandade. Stå emot grupptryck och våga agera så att ingen, vare sig barn eller vuxen, blir mobbad på er skola.
Lisbeth Pipping
Föreläsare, författare och forskare
Det kan tyckas vara självklart att vuxna tar itu med mobbning, men många barn berättar att allt för få lärare verkligen förstår vad mobbning gör med de inblandade. Istället används färdiga planer som några av lärarna skrivit ihop och på en del skolor köper sig rektorer fria genom att använda modeller, som till exempel Friends, i stället för att satsa på utbildning och utveckling av sin egen skolpersonal.
Den bästa modellen är i själva verket att ta den tid som behövs för att återkommande utvärdera den sociala miljön. Undersök hur det ser ut på den egna skolan och engagera eleverna! Ta vara på deras kunskaper för de vet redan vem som är mobbad och vilka som mobbar. De vet var det är farligt att vara och hur man gör för att inte drabbas. Utvärderingen skapar medvetenhet och ger underlag för hur man ska jobba under läsåret och det viktigaste i detta arbete är att samarbeta med elever och föräldrar.
Elever ska inte agera poliser eller vara tjallare, de ska däremot alltid stödjas så att de växer i att vara medmänniskor med stor empatisk förmåga. Respekt för kamrater och kolleger ska vara idealet och ju fler elever och vuxna som stärks i sin självkänsla, desto mindre mobbning. Tänk när alla vågar säga Jag mobbar inte!
Det finns ingen enkel, köpbar metod. Skolan måste varje dag, varje minut, motverka mobbning. Det är ett heltidsarbete som måste involvera hela skolan – elever från förskolan och uppåt, han med nycklarna, tanterna i skolmatsalen likväl som lärare och rektor. Moa (14 år) skrev till mig: Jag visste inte vem jag skulle vända mig till när jag blev mobbad. Men vi visste alla vad vi skulle göra när brandlarmet gick. Moa tyckte det var en konstig fördelning mellan brandsäkerhet och antimobbningsarbete, eftersom hon var medveten om att mobbning kan vara lika allvarligt som brand och livsvariga brännskador. Skolledningar måste tänka om och förstå att mobbning motarbetas bäst genom involverat och träget arbete, både i personalgrupp och bland elever. Om alla i skolan inser att mobbning faktiskt är ett mycket allvarligt trauma skulle inte Lisa (12 år) behöva säga: Mobbning är att få hela sin existens krossad varje dag.
Så – alla rektorer, lärare, vaktmästare och tanter i matsalen – var modiga och känn in vad mobbning gör med alla inblandade. Stå emot grupptryck och våga agera så att ingen, vare sig barn eller vuxen, blir mobbad på er skola.
Lisbeth Pipping
Föreläsare, författare och forskare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
