Färdiga planer kan aldrig stoppa mobbning?

Färdiga anti-mobbningsmodeller kan aldrig ersätta att det är de vuxna i skolan som ansvarar för att skapa en god social miljö och som tydligt ska visa – varje dag – att retningar, knuffar, slag, öknamn och mobbning aldrig är tillåtet. Alla i personalen måste arbeta kontinuerligt för att hindra kränkningar och mobbning och alltid anpassa förhållningssättet till de förutsättningar som gäller för varje nytt läsår. Både elevkår och personalgrupp förändras genom att några är nya, andra har vuxit, blivit tonåringar, är barnlediga eller slutat och därför måste skolpersonalen hela tiden hålla förhållningssättet vid liv och vårda det.
Det kan tyckas vara självklart att vuxna tar itu med mobbning, men många barn berättar att allt för få lärare verkligen förstår vad mobbning gör med de inblandade. Istället används färdiga planer som några av lärarna skrivit ihop och på en del skolor köper sig rektorer fria genom att använda modeller, som till exempel Friends, i stället för att satsa på utbildning och utveckling av sin egen skolpersonal.
Den bästa modellen är i själva verket att ta den tid som behövs för att återkommande utvärdera den sociala miljön. Undersök hur det ser ut på den egna skolan och engagera eleverna! Ta vara på deras kunskaper för de vet redan vem som är mobbad och vilka som mobbar. De vet var det är farligt att vara och hur man gör för att inte drabbas. Utvärderingen skapar medvetenhet och ger underlag för hur man ska jobba under läsåret och det viktigaste i detta arbete är att samarbeta med elever och föräldrar.
Elever ska inte agera poliser eller vara tjallare, de ska däremot alltid stödjas så att de växer i att vara medmänniskor med stor empatisk förmåga. Respekt för kamrater och kolleger ska vara idealet och ju fler elever och vuxna som stärks i sin självkänsla, desto mindre mobbning. Tänk när alla vågar säga Jag mobbar inte!
Det finns ingen enkel, köpbar metod. Skolan måste varje dag, varje minut, motverka mobbning. Det är ett heltidsarbete som måste involvera hela skolan – elever från förskolan och uppåt, han med nycklarna, tanterna i skolmatsalen likväl som lärare och rektor. Moa (14 år) skrev till mig: Jag visste inte vem jag skulle vända mig till när jag blev mobbad. Men vi visste alla vad vi skulle göra när brandlarmet gick. Moa tyckte det var en konstig fördelning mellan brandsäkerhet och antimobbningsarbete, eftersom hon var medveten om att mobbning kan vara lika allvarligt som brand och livsvariga brännskador. Skolledningar måste tänka om och förstå att mobbning motarbetas bäst genom involverat och träget arbete, både i personalgrupp och bland elever. Om alla i skolan inser att mobbning faktiskt är ett mycket allvarligt trauma skulle inte Lisa (12 år) behöva säga: Mobbning är att få hela sin existens krossad varje dag.
Så – alla rektorer, lärare, vaktmästare och tanter i matsalen – var modiga och känn in vad mobbning gör med alla inblandade. Stå emot grupptryck och våga agera så att ingen, vare sig barn eller vuxen, blir mobbad på er skola.

Lisbeth Pipping
Föreläsare, författare och forskare