Förlåtelse i bi

l
Jag träffade en insiktsfull nioårig kille på en av mina föreläsningar. Han tittade på sin mamma och sa: ”Du mamma. Hon har liksom varit mobbad i flera tusen timmar och ändå kan hon förlåta dem som mobbade henne. De tycker jag är häftigt.”
Han hade förstått det jag så gärna vill lära barn, ungdomar och vuxna – att man måste gå vidare och kunna förlåta. Vi kan lära oss leva med ärren som utsatthet och mobbning gav oss trots att man bär med sig kränkningarna man utsattes för i skolan och att de kan ställa till det när man blir kär, får barn eller tar körkort.
Vid min egen uppkörning, 28 år efter sista skolavslutningen, blev jag påmind om att vi som under många år slipades mot varandra i skolans korridorer, på skolgården eller i gympasalen förr eller senare träffas igen. Där satt den stora stöddiga trafikinspektören bredvid mig, han som skulle kugga eller godkänna min körning – han med all makt. Att han dessutom hade varit en av min skolas plågoandar anade jag inte när jag satte mig bakom ratten. Men i höjd med Hjälmareds folkhögskola ändrades atmosfären i bilen. Det var då jag frågade var han kom ifrån och svaret blev ”Kortedala”. Några frågor senare förstod jag att vi hade vuxit upp i samma stadsdel och att vi dessutom hade gått drygt åtta år i samma skola. Jag sa: ”Vi har träffats tidigare, du och jag.”
Nähä”, sa han, ”det skulle jag ha kommit ihåg, jag är bra på att minnas ansikten.”
Han läste mitt namn högt från lappen han hade i knäet och upprepade att vi aldrig hade setts tidigare.
”Kanske det”, svarade jag, ”men på den tiden kallades jag ’Lösset’. Det minns du nog. Det var Ronny och Tommy som gav mig det öknamnet”. Det blev dödstyst. Jag hörde att han drog in luft mellan tänderna och så sa han långsamt: ”Är det du?” Han satt tyst en stund till och jag kände att han tittade på mig.
”Hur har du klarat dig så bra, Lisbeth, trots all den svåra mobbningen du utsattes för?”
Medan vi körde in på golfbanans parkering berättade jag att jag har kunnat förlåta och orkat gå vidare.
”Hur kan man förlåta allt det du blev utsatt för?” sa han då, precis som många andra.
Jag svarade att det är det enda sättet att överleva. ”Bitterhet äter upp en inifrån och man blir en levande död. Och då är det ju inte Ronny, Tommy eller du som mobbar mig längre, utan jag själv. Man måste kunna gå vidare.”
”Förlåt”, sa han medan vi körde vidare på den slingriga Boråsvägen och jag såg i ögonvrån att stora karln satt och vred sig. ”Så du är inte arg och hatisk längre då? Inte arg på mig heller?”
”Nej”, svarade jag uppriktigt medan jag vände och körde tillbaka mot Alingsås, mycket nöjd med att ha bevisat min körskicklighet och dessutom vågat klia på ett gammalt ärr.