söndag 23 juni 2013
lördag 12 februari 2011
Förlåtelse i bi
l
Jag träffade en insiktsfull nioårig kille på en av mina föreläsningar. Han tittade på sin mamma och sa: ”Du mamma. Hon har liksom varit mobbad i flera tusen timmar och ändå kan hon förlåta dem som mobbade henne. De tycker jag är häftigt.”
Han hade förstått det jag så gärna vill lära barn, ungdomar och vuxna – att man måste gå vidare och kunna förlåta. Vi kan lära oss leva med ärren som utsatthet och mobbning gav oss trots att man bär med sig kränkningarna man utsattes för i skolan och att de kan ställa till det när man blir kär, får barn eller tar körkort.
Vid min egen uppkörning, 28 år efter sista skolavslutningen, blev jag påmind om att vi som under många år slipades mot varandra i skolans korridorer, på skolgården eller i gympasalen förr eller senare träffas igen. Där satt den stora stöddiga trafikinspektören bredvid mig, han som skulle kugga eller godkänna min körning – han med all makt. Att han dessutom hade varit en av min skolas plågoandar anade jag inte när jag satte mig bakom ratten. Men i höjd med Hjälmareds folkhögskola ändrades atmosfären i bilen. Det var då jag frågade var han kom ifrån och svaret blev ”Kortedala”. Några frågor senare förstod jag att vi hade vuxit upp i samma stadsdel och att vi dessutom hade gått drygt åtta år i samma skola. Jag sa: ”Vi har träffats tidigare, du och jag.”
Nähä”, sa han, ”det skulle jag ha kommit ihåg, jag är bra på att minnas ansikten.”
Han läste mitt namn högt från lappen han hade i knäet och upprepade att vi aldrig hade setts tidigare.
”Kanske det”, svarade jag, ”men på den tiden kallades jag ’Lösset’. Det minns du nog. Det var Ronny och Tommy som gav mig det öknamnet”. Det blev dödstyst. Jag hörde att han drog in luft mellan tänderna och så sa han långsamt: ”Är det du?” Han satt tyst en stund till och jag kände att han tittade på mig.
”Hur har du klarat dig så bra, Lisbeth, trots all den svåra mobbningen du utsattes för?”
Medan vi körde in på golfbanans parkering berättade jag att jag har kunnat förlåta och orkat gå vidare.
”Hur kan man förlåta allt det du blev utsatt för?” sa han då, precis som många andra.
Jag svarade att det är det enda sättet att överleva. ”Bitterhet äter upp en inifrån och man blir en levande död. Och då är det ju inte Ronny, Tommy eller du som mobbar mig längre, utan jag själv. Man måste kunna gå vidare.”
”Förlåt”, sa han medan vi körde vidare på den slingriga Boråsvägen och jag såg i ögonvrån att stora karln satt och vred sig. ”Så du är inte arg och hatisk längre då? Inte arg på mig heller?”
”Nej”, svarade jag uppriktigt medan jag vände och körde tillbaka mot Alingsås, mycket nöjd med att ha bevisat min körskicklighet och dessutom vågat klia på ett gammalt ärr.
Jag träffade en insiktsfull nioårig kille på en av mina föreläsningar. Han tittade på sin mamma och sa: ”Du mamma. Hon har liksom varit mobbad i flera tusen timmar och ändå kan hon förlåta dem som mobbade henne. De tycker jag är häftigt.”
Han hade förstått det jag så gärna vill lära barn, ungdomar och vuxna – att man måste gå vidare och kunna förlåta. Vi kan lära oss leva med ärren som utsatthet och mobbning gav oss trots att man bär med sig kränkningarna man utsattes för i skolan och att de kan ställa till det när man blir kär, får barn eller tar körkort.
Vid min egen uppkörning, 28 år efter sista skolavslutningen, blev jag påmind om att vi som under många år slipades mot varandra i skolans korridorer, på skolgården eller i gympasalen förr eller senare träffas igen. Där satt den stora stöddiga trafikinspektören bredvid mig, han som skulle kugga eller godkänna min körning – han med all makt. Att han dessutom hade varit en av min skolas plågoandar anade jag inte när jag satte mig bakom ratten. Men i höjd med Hjälmareds folkhögskola ändrades atmosfären i bilen. Det var då jag frågade var han kom ifrån och svaret blev ”Kortedala”. Några frågor senare förstod jag att vi hade vuxit upp i samma stadsdel och att vi dessutom hade gått drygt åtta år i samma skola. Jag sa: ”Vi har träffats tidigare, du och jag.”
Nähä”, sa han, ”det skulle jag ha kommit ihåg, jag är bra på att minnas ansikten.”
Han läste mitt namn högt från lappen han hade i knäet och upprepade att vi aldrig hade setts tidigare.
”Kanske det”, svarade jag, ”men på den tiden kallades jag ’Lösset’. Det minns du nog. Det var Ronny och Tommy som gav mig det öknamnet”. Det blev dödstyst. Jag hörde att han drog in luft mellan tänderna och så sa han långsamt: ”Är det du?” Han satt tyst en stund till och jag kände att han tittade på mig.
”Hur har du klarat dig så bra, Lisbeth, trots all den svåra mobbningen du utsattes för?”
Medan vi körde in på golfbanans parkering berättade jag att jag har kunnat förlåta och orkat gå vidare.
”Hur kan man förlåta allt det du blev utsatt för?” sa han då, precis som många andra.
Jag svarade att det är det enda sättet att överleva. ”Bitterhet äter upp en inifrån och man blir en levande död. Och då är det ju inte Ronny, Tommy eller du som mobbar mig längre, utan jag själv. Man måste kunna gå vidare.”
”Förlåt”, sa han medan vi körde vidare på den slingriga Boråsvägen och jag såg i ögonvrån att stora karln satt och vred sig. ”Så du är inte arg och hatisk längre då? Inte arg på mig heller?”
”Nej”, svarade jag uppriktigt medan jag vände och körde tillbaka mot Alingsås, mycket nöjd med att ha bevisat min körskicklighet och dessutom vågat klia på ett gammalt ärr.
Comviq och mobbning
När och hur utsätts vi för mobbning? Hur påverkas våra barn? Är det okey att skoja på andras bekostnad?
Frågorna blev aktuella för mig när Comviq sände sin reklam Comviq Kompis en helt vanlig tisdagskväll på TV4. Deras reklamsnutt börjar med att en vanlig kille sitter helt ensam i en stor matsal. En snygg kvinna kommer fram och frågar: ”Är det du som är Johan Persson?” Killen svarar jakande och då ställer sig alla i matsalen upp och sjunger att han är ”trög i huvudet, ett fegt pucko som tänker som en drogad apa och är så dum i huvudet att man skäms”. Sedan slängs han i en container och medan han sitter där – ensam, kränkt och misshandlad –kommer en text upp i rutan där det står: ”Utan Kompis ingen kompis”.
Jag blev så upprörd att jag skrev en anmälan till Reklamombudsmannen redan samma kväll. Tack och lov var det många andra anmälare som också tagit illa vid sig av den kränkande reklamen. Inslaget fälldes med förklaringen att Reklamombudsmannen ansåg att den förhärligade mobbning och våld.
Min upprördhet sköt till nya höjder när jag fick se Comviqs och reklambyrån Forsman & Bodenfors representant Stefan Rudels svar på kritiken. De sa att reklamen inte visade mobbning och den var bara ett sätt att ”skoja till det”.
Jag blev arg och ledsen därför att jag hade hört just det svaret så många gånger. När jag stod helt ensam i klassrummet och försökte få fröken att förstå vad mobbningen gjorde med mig sa mobbarna alltid ”vi skojade ju bara”, precis som Comviq. Fröken ansåg att svaret var en tillräcklig ursäkt och därmed kunde mobbningen fortsätta. Det var ju bara på skoj, det tyckte ju både mobbarna och fröken.
Barn och unga berättar för mig att vuxna fortfarande säger att mobbarna ”bara skojar”. Det betyder att de inte förstår hur farlig mobbning är. Mobbning frodas i skolan och i företagens sammanträdesrum om vi inte är vaksamma och lyhörda. Det är viktigt att tänka på vad man säger och hör, också i samtal vid familjens köksbord och vid TV:n.
Comviq borde veta bättre och så även Stefan Rudels. Jag skrev till honom för jag ville höra hur han hade tänkt. Men, kära läsare, han tog sig inte ens tid att svara. Varför?. Var han själv en mobbare i skolan eller en som tittade på när andra mobbade? Mobbad kan han inte ha varit för då hade han aldrig mobbat med reklam.
Reklambyråer och TV-kanaler påverkar oss. Det är deras uppgift, men därför har de också ett extra stort ansvar. Dessutom är det proffsigare att vara förebild än mobbare.
Lisbeth Pipping
Frågorna blev aktuella för mig när Comviq sände sin reklam Comviq Kompis en helt vanlig tisdagskväll på TV4. Deras reklamsnutt börjar med att en vanlig kille sitter helt ensam i en stor matsal. En snygg kvinna kommer fram och frågar: ”Är det du som är Johan Persson?” Killen svarar jakande och då ställer sig alla i matsalen upp och sjunger att han är ”trög i huvudet, ett fegt pucko som tänker som en drogad apa och är så dum i huvudet att man skäms”. Sedan slängs han i en container och medan han sitter där – ensam, kränkt och misshandlad –kommer en text upp i rutan där det står: ”Utan Kompis ingen kompis”.
Jag blev så upprörd att jag skrev en anmälan till Reklamombudsmannen redan samma kväll. Tack och lov var det många andra anmälare som också tagit illa vid sig av den kränkande reklamen. Inslaget fälldes med förklaringen att Reklamombudsmannen ansåg att den förhärligade mobbning och våld.
Min upprördhet sköt till nya höjder när jag fick se Comviqs och reklambyrån Forsman & Bodenfors representant Stefan Rudels svar på kritiken. De sa att reklamen inte visade mobbning och den var bara ett sätt att ”skoja till det”.
Jag blev arg och ledsen därför att jag hade hört just det svaret så många gånger. När jag stod helt ensam i klassrummet och försökte få fröken att förstå vad mobbningen gjorde med mig sa mobbarna alltid ”vi skojade ju bara”, precis som Comviq. Fröken ansåg att svaret var en tillräcklig ursäkt och därmed kunde mobbningen fortsätta. Det var ju bara på skoj, det tyckte ju både mobbarna och fröken.
Barn och unga berättar för mig att vuxna fortfarande säger att mobbarna ”bara skojar”. Det betyder att de inte förstår hur farlig mobbning är. Mobbning frodas i skolan och i företagens sammanträdesrum om vi inte är vaksamma och lyhörda. Det är viktigt att tänka på vad man säger och hör, också i samtal vid familjens köksbord och vid TV:n.
Comviq borde veta bättre och så även Stefan Rudels. Jag skrev till honom för jag ville höra hur han hade tänkt. Men, kära läsare, han tog sig inte ens tid att svara. Varför?. Var han själv en mobbare i skolan eller en som tittade på när andra mobbade? Mobbad kan han inte ha varit för då hade han aldrig mobbat med reklam.
Reklambyråer och TV-kanaler påverkar oss. Det är deras uppgift, men därför har de också ett extra stort ansvar. Dessutom är det proffsigare att vara förebild än mobbare.
Lisbeth Pipping
fredag 11 februari 2011
Färdiga planer kan aldrig stoppa mobbning?
Färdiga anti-mobbningsmodeller kan aldrig ersätta att det är de vuxna i skolan som ansvarar för att skapa en god social miljö och som tydligt ska visa – varje dag – att retningar, knuffar, slag, öknamn och mobbning aldrig är tillåtet. Alla i personalen måste arbeta kontinuerligt för att hindra kränkningar och mobbning och alltid anpassa förhållningssättet till de förutsättningar som gäller för varje nytt läsår. Både elevkår och personalgrupp förändras genom att några är nya, andra har vuxit, blivit tonåringar, är barnlediga eller slutat och därför måste skolpersonalen hela tiden hålla förhållningssättet vid liv och vårda det.
Det kan tyckas vara självklart att vuxna tar itu med mobbning, men många barn berättar att allt för få lärare verkligen förstår vad mobbning gör med de inblandade. Istället används färdiga planer som några av lärarna skrivit ihop och på en del skolor köper sig rektorer fria genom att använda modeller, som till exempel Friends, i stället för att satsa på utbildning och utveckling av sin egen skolpersonal.
Den bästa modellen är i själva verket att ta den tid som behövs för att återkommande utvärdera den sociala miljön. Undersök hur det ser ut på den egna skolan och engagera eleverna! Ta vara på deras kunskaper för de vet redan vem som är mobbad och vilka som mobbar. De vet var det är farligt att vara och hur man gör för att inte drabbas. Utvärderingen skapar medvetenhet och ger underlag för hur man ska jobba under läsåret och det viktigaste i detta arbete är att samarbeta med elever och föräldrar.
Elever ska inte agera poliser eller vara tjallare, de ska däremot alltid stödjas så att de växer i att vara medmänniskor med stor empatisk förmåga. Respekt för kamrater och kolleger ska vara idealet och ju fler elever och vuxna som stärks i sin självkänsla, desto mindre mobbning. Tänk när alla vågar säga Jag mobbar inte!
Det finns ingen enkel, köpbar metod. Skolan måste varje dag, varje minut, motverka mobbning. Det är ett heltidsarbete som måste involvera hela skolan – elever från förskolan och uppåt, han med nycklarna, tanterna i skolmatsalen likväl som lärare och rektor. Moa (14 år) skrev till mig: Jag visste inte vem jag skulle vända mig till när jag blev mobbad. Men vi visste alla vad vi skulle göra när brandlarmet gick. Moa tyckte det var en konstig fördelning mellan brandsäkerhet och antimobbningsarbete, eftersom hon var medveten om att mobbning kan vara lika allvarligt som brand och livsvariga brännskador. Skolledningar måste tänka om och förstå att mobbning motarbetas bäst genom involverat och träget arbete, både i personalgrupp och bland elever. Om alla i skolan inser att mobbning faktiskt är ett mycket allvarligt trauma skulle inte Lisa (12 år) behöva säga: Mobbning är att få hela sin existens krossad varje dag.
Så – alla rektorer, lärare, vaktmästare och tanter i matsalen – var modiga och känn in vad mobbning gör med alla inblandade. Stå emot grupptryck och våga agera så att ingen, vare sig barn eller vuxen, blir mobbad på er skola.
Lisbeth Pipping
Föreläsare, författare och forskare
Det kan tyckas vara självklart att vuxna tar itu med mobbning, men många barn berättar att allt för få lärare verkligen förstår vad mobbning gör med de inblandade. Istället används färdiga planer som några av lärarna skrivit ihop och på en del skolor köper sig rektorer fria genom att använda modeller, som till exempel Friends, i stället för att satsa på utbildning och utveckling av sin egen skolpersonal.
Den bästa modellen är i själva verket att ta den tid som behövs för att återkommande utvärdera den sociala miljön. Undersök hur det ser ut på den egna skolan och engagera eleverna! Ta vara på deras kunskaper för de vet redan vem som är mobbad och vilka som mobbar. De vet var det är farligt att vara och hur man gör för att inte drabbas. Utvärderingen skapar medvetenhet och ger underlag för hur man ska jobba under läsåret och det viktigaste i detta arbete är att samarbeta med elever och föräldrar.
Elever ska inte agera poliser eller vara tjallare, de ska däremot alltid stödjas så att de växer i att vara medmänniskor med stor empatisk förmåga. Respekt för kamrater och kolleger ska vara idealet och ju fler elever och vuxna som stärks i sin självkänsla, desto mindre mobbning. Tänk när alla vågar säga Jag mobbar inte!
Det finns ingen enkel, köpbar metod. Skolan måste varje dag, varje minut, motverka mobbning. Det är ett heltidsarbete som måste involvera hela skolan – elever från förskolan och uppåt, han med nycklarna, tanterna i skolmatsalen likväl som lärare och rektor. Moa (14 år) skrev till mig: Jag visste inte vem jag skulle vända mig till när jag blev mobbad. Men vi visste alla vad vi skulle göra när brandlarmet gick. Moa tyckte det var en konstig fördelning mellan brandsäkerhet och antimobbningsarbete, eftersom hon var medveten om att mobbning kan vara lika allvarligt som brand och livsvariga brännskador. Skolledningar måste tänka om och förstå att mobbning motarbetas bäst genom involverat och träget arbete, både i personalgrupp och bland elever. Om alla i skolan inser att mobbning faktiskt är ett mycket allvarligt trauma skulle inte Lisa (12 år) behöva säga: Mobbning är att få hela sin existens krossad varje dag.
Så – alla rektorer, lärare, vaktmästare och tanter i matsalen – var modiga och känn in vad mobbning gör med alla inblandade. Stå emot grupptryck och våga agera så att ingen, vare sig barn eller vuxen, blir mobbad på er skola.
Lisbeth Pipping
Föreläsare, författare och forskare
onsdag 17 juni 2009
Allmänna Barnhusets Stora Pris 2009
Lisbeth Pipping får Allmänna Barnhusets Stora Pris 2009
- Det här kom oväntat. Eftersom jag jobbar mycket ensam är det en stor uppmuntran för mig och samtidigt en bekräftelse på att det jag gör sätter spår, säger Lisbeth Pipping efter beskedet om att hon fått Stiftelsen Allmänna Barnhusets Stora Pris 2009 på 150 000 kronor. Motiveringen är att hon sprider kännedom om hur det är att växa upp med en utvecklingsstörd mamma.
- Lisbeth har en enastående förmåga att sprida insikt i hur det är att växa upp i en familj där föräldraförmågan sviktar. En kunskap som kan ge oss professionella ytterligare verktyg i mötet med de berörda flickorna och pojkarna och som gör att de orkar vidare. Oförtrutet uppmanar hon oss alla att våga se och våga fråga, summerar barnhusets chef Bodil Långber
Ett viktigt vittnesmål om samhället
Lisbeth Pippings bok om sin uppväxt, hennes envisa fördragshållande som lämnar få oberörda och hennes kamp mot mobbning har lyft hennes barndomsproblematik till ett viktigt vittnesmål om samhället. I backspegeln ser hon att en familjehemsplacering skulle ha räddad henne från en barndom som gick förlorad. En tröst var dock att hon under flera år fick ett andningshål hos sina sommarföräldrar och som det kompetenta maskrosbarn hon var tog hon till sig den erfarenheten fullt ut.
Vill verka för att ge en positiv bild av familjehemmen
- Jag använda en hel del av prispengarna till att verka för en positiv bild av våra familjehem, kanske genom en film eller utställning. En fråga som jag brinner för är att ge familjehemmen starka resurser, då ger vi också barn en ny livschans. De flesta familjehem är fantastiska och det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, påminner Lisbeth Pipping.
En barndom motsatsen till lycklig
Lisbeth Pippings barndom var raka motsatsen till lycklig. Sin mamma beskriver hon som en person med en femårings känsloliv, ett nyckfullt och tämligen våldsamt humör kombinerat med en oförmåga till empati och förståelse för vad Lisbeth och hennes två systrar behövde av omvårdnad och kärlek. Pappan var alkoholist och lämnade familjen när dottern var sex år. Trots att det fanns en dokumenterad kunskap om vad som hände i hemmet ingrep inte någon till barnens skydd. "Socialen ansåg att min mamma inte kunde hantera en tvättmaskin. Däremot ansågs hon kunna ta hand om oss barn", har Lisbeth Pipping sammanfattat sveket. Fortfarande tycker hon att myndigheterna har en för naiv och godtrogen syn på utvecklingsstörda som föräldrar.
Enbart välvilja räcker aldrig
Det var insikten om att ingen gjorde någonting trots att alla ville väl, som fick Lisbeth Pipping att ta steget att offentligt berätta om sitt liv. Hon betonar att omgivningens välvilja i sig aldrig kan vara tillräcklig, det krävs alltid ett mod som kommer ur den egna erfarenheten om det ska bli någon förändring. Detta civilkurage är något som hon tycker att vi har alldeles för lite av i vårt land.
Mobbing en vuxenfråga
- Vi är till exempel för flata när vi pratar om mobbning. Mobbare tar livet ifrån sina offer och tvingas sedan många gånger bära på ett livslångt dåligt samvete. Men mobbningen är en vuxenfråga och något som händer när vuxna inte klarar av att förklara vad som är rätt och fel, understryker Lisbeth Pipping, som under många år kallades för "Lösset" i skolan därför att hon kom från ett smutsigt och vanskött hem.
Ingela Thalén en stor inspiration
- Barnhusets syrelseordförande Ingela Thalén har varit en stor inspiration till att jag fortsätter som jag gör. Som socialminister fick hon mig att känna att man faktiskt kan påverka genom att våga berätta. Men då måste man vara färdig med sin historia och ha ett bra liv. Först då kan man ta till sig alla nyanser istället för att tycka synd som sig själv, slutar Lisbeth Pipping.
(Läs mer om Lisbeth Pippings verksamhet och föreläsningar: www.pipping.se)
- Det här kom oväntat. Eftersom jag jobbar mycket ensam är det en stor uppmuntran för mig och samtidigt en bekräftelse på att det jag gör sätter spår, säger Lisbeth Pipping efter beskedet om att hon fått Stiftelsen Allmänna Barnhusets Stora Pris 2009 på 150 000 kronor. Motiveringen är att hon sprider kännedom om hur det är att växa upp med en utvecklingsstörd mamma.
- Lisbeth har en enastående förmåga att sprida insikt i hur det är att växa upp i en familj där föräldraförmågan sviktar. En kunskap som kan ge oss professionella ytterligare verktyg i mötet med de berörda flickorna och pojkarna och som gör att de orkar vidare. Oförtrutet uppmanar hon oss alla att våga se och våga fråga, summerar barnhusets chef Bodil Långber
Ett viktigt vittnesmål om samhället
Lisbeth Pippings bok om sin uppväxt, hennes envisa fördragshållande som lämnar få oberörda och hennes kamp mot mobbning har lyft hennes barndomsproblematik till ett viktigt vittnesmål om samhället. I backspegeln ser hon att en familjehemsplacering skulle ha räddad henne från en barndom som gick förlorad. En tröst var dock att hon under flera år fick ett andningshål hos sina sommarföräldrar och som det kompetenta maskrosbarn hon var tog hon till sig den erfarenheten fullt ut.
Vill verka för att ge en positiv bild av familjehemmen
- Jag använda en hel del av prispengarna till att verka för en positiv bild av våra familjehem, kanske genom en film eller utställning. En fråga som jag brinner för är att ge familjehemmen starka resurser, då ger vi också barn en ny livschans. De flesta familjehem är fantastiska och det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, påminner Lisbeth Pipping.
En barndom motsatsen till lycklig
Lisbeth Pippings barndom var raka motsatsen till lycklig. Sin mamma beskriver hon som en person med en femårings känsloliv, ett nyckfullt och tämligen våldsamt humör kombinerat med en oförmåga till empati och förståelse för vad Lisbeth och hennes två systrar behövde av omvårdnad och kärlek. Pappan var alkoholist och lämnade familjen när dottern var sex år. Trots att det fanns en dokumenterad kunskap om vad som hände i hemmet ingrep inte någon till barnens skydd. "Socialen ansåg att min mamma inte kunde hantera en tvättmaskin. Däremot ansågs hon kunna ta hand om oss barn", har Lisbeth Pipping sammanfattat sveket. Fortfarande tycker hon att myndigheterna har en för naiv och godtrogen syn på utvecklingsstörda som föräldrar.
Enbart välvilja räcker aldrig
Det var insikten om att ingen gjorde någonting trots att alla ville väl, som fick Lisbeth Pipping att ta steget att offentligt berätta om sitt liv. Hon betonar att omgivningens välvilja i sig aldrig kan vara tillräcklig, det krävs alltid ett mod som kommer ur den egna erfarenheten om det ska bli någon förändring. Detta civilkurage är något som hon tycker att vi har alldeles för lite av i vårt land.
Mobbing en vuxenfråga
- Vi är till exempel för flata när vi pratar om mobbning. Mobbare tar livet ifrån sina offer och tvingas sedan många gånger bära på ett livslångt dåligt samvete. Men mobbningen är en vuxenfråga och något som händer när vuxna inte klarar av att förklara vad som är rätt och fel, understryker Lisbeth Pipping, som under många år kallades för "Lösset" i skolan därför att hon kom från ett smutsigt och vanskött hem.
Ingela Thalén en stor inspiration
- Barnhusets syrelseordförande Ingela Thalén har varit en stor inspiration till att jag fortsätter som jag gör. Som socialminister fick hon mig att känna att man faktiskt kan påverka genom att våga berätta. Men då måste man vara färdig med sin historia och ha ett bra liv. Först då kan man ta till sig alla nyanser istället för att tycka synd som sig själv, slutar Lisbeth Pipping.
(Läs mer om Lisbeth Pippings verksamhet och föreläsningar: www.pipping.se)
tisdag 9 juni 2009
Räddande änglar
I min självbiografi ”Kärlek och stålull” tar jag med er på en resa in i mitt barndomsland. Ordet barndomsland låter väldigt positivt men i boken beskriver jag hur det är att växa upp med en utvecklingsstörd mamma och en alkoholiserad pappa. Jag berättar om hur det är att redan som nioåring växa förbi sin mamma och att det inte finns någon att lämna ansvaret till eftersom mamma mentalt är som ett litet barn själv. Vi systrar är ofta hungriga för mamma klarar inte vår ekonomi eller att laga mat och jag får mina första lakan när jag är 13 år. Det finns ingen som vårdar mig då jag är sjuk, som tröstar mig när jag är ledsen. Redan som femåring har jag lärt mig att min mamma inte vill att jag gråter, så jag slutar gråta öppet. Min pappa flyttar när jag är sex år och då blir jag ensamstående trebarnmamma. Mamma kan inte heller skydda mig för de män som söker sig till vår familj. Vi var osynliga i sjuttiotalets Sverige, men tyvärr måste jag fortfarande ställa frågan ”Varför ser så få hur utsatta barn har det och varför räddar ingen oss”?
”Jag lever! Jag lever! Så enkelt och sant, än har jag min plats här på jorden. Jag blev bara rispad av kniven som slant. Jag lever, jag lever! Det slår mig ibland, jag lever på övertid” sjunger Py Bäckman. Det är en text jag kan känna igen mig i.
Jag lever för att jag är född med en inre styrka. Jag är ett maskrosbarn vilket betyder att styrkan att överleva fanns här i mig själv. Här i mitt hjärta som orkade slå och pumpa runt mitt blod fast jag bara borde ha lagt mig ner och dött.
Vägen hit har varit lång. Så lång att jag ibland undrade om jag skulle orka vidare. Men i beteckningen maskrosbarn ligger just detta att orka vidare och att kunna använda sina inre förmågor. Jag älskar maskrosor för att de är som små solar i gräset. Solar som lyser också när sommaren är slut och gräset börjar vissna. Solar som spår en ny vår och sommar. Som ger oss hopp under den kalla vintern. Vissa tycker att de är ogräs och att man borde rensa bort dem. Men det tycker inte jag. För mig betyder maskrosor styrka. Ingen kan hindra en maskros att växa - man gräver upp dem, sprutar gift på dem och skulle aldrig drömma om att vattna eller ge dem näring, men vi maskrosor växer ändå och vi kan komma upp ur den hårdaste mark därför att vi har en enorm kraft i oss själva. Jag är ett maskrosbarn som överlevt, växt upp och fått ett gott liv. Ett liv som också gett mig perspektiv på det som lett mig hit och jag vill gärna ta med er in i mina funderingar kring varför jag överlevde och hur jag fick ett gott liv. För mig är det viktigt att berätta om hur det kan vara eftersom det idag, år 2006, är många barn som lever med samma sorts problem som jag gjorde för trettio år sedan. De får betala ett högt pris för omgivningens oförmåga att se dem och deras miljö.
Vem är jag? Jag heter Lisbeth Pipping och jag växte upp med min lindrigt utvecklingsstörda mamma och mina två småsystrar i storstaden Göteborg. Vi bodde där med henne trots tydliga tecken på vanvård och bristande omsorgsförmåga. Vi blev inte omhändertagna eftersom omgivningen var så rädd att kränka mamma och det fanns för få modiga människor runtomkring oss som vågade se hur vi barn hade det. Det fanns människor som engagerade sig, men utgångspunkten för dem var att mamma gjorde så gott hon kunde och att hon älskade oss.
För oss som är vuxna är det svårt att kunna se barnet för vi identifierar oss med föräldrarnas situation och barnet blir ett praktiskt problem som skall matas och kläs. Att känna in hur barnet har det kräver mod för det kan väcka obehagliga känslor inom oss och väcka smärtsamma egna minnen. Dessutom har föräldrarnas rätt en så stark ställning i vårt samhälle att barnets rätt blir åsidosatt, vilket innebär att det är svårt att hålla ett barnperspektiv i vanvårdssituationer. För mig som hoppades att någon skulle uppmärksamma oss är det viktigt att fråga: ”Vem av er vågar se ett sådant barn som jag var?” Det krävs mod att våga se och känna och ännu mer mod att våga handla då man ser att ett barn far illa
Det är nödvändigt att verkligen se och förstå barnets värld för att kunna uppfatta vad barnet utsätts för och innan vi kan se ett barn utifrån barnets perspektiv måste vi våga se oss själva som det lilla barn som vi själva var en gång.
Socionomer, lärare, psykologer, förskollärare och andra som arbetar med barn behöver möta sin egen barndom i egenterapi för att kunna se in genom nyckelhålen hos utsatta barn. Alla som jobbar med utsatta barn behöver möta och bearbeta intryck från sin barndom som kan innehålla egen sorg och övergivenhet. Annars sviker modet att se in i barnens vardagsvärld, att våga se och tyda de tecken som barnen visar.
Jag växte upp under det glada 70-talet och jag var ett barn mitt i välfärden. Men jag fick aldrig möjligheter att ta del av välfärden eftersom nästan ingen såg mig och mina två småsystrar. Min mamma som var lindrigt utvecklingsstörd tog all plats och hennes behov var så stora att de skymde oss barn och våra behov. Utanför hemmet lyckades hon visa upp sig som en kämpande och engagerad mamma men när dörren stängdes visste ingen annan än vi vad som pågick. Ingen såg vilket ansvar jag fick ta för mamma och mina systrar och min barndom dominerades därför av att vara rädd. Rädsla fyller också de flesta av mina barndomsminnen, rädslor som var stora och omöjliga att härbärgera för det lilla barnet Lisbeth. Min mammas, mina småsystrars och mina egna rädslor blev så stora för ingen kunde avlasta mig och jag visste inte själv hur man skulle bli av med dem. Utanför hemmet var vi de snälla och söta flickorna som alltid gick tillsammans med sin mamma. Vad folk inte förmådde se var att jag tog ansvar för att trösta mamma och dämpa hennes humör.
Hur blir vi barn synliga i ert arbete och i er vardag som medmänniskor? Jag vet att om ni ser på oss barn som om vi vore era egna är det lätt att ställa frågan: ”Om det här vore mitt barn skulle jag då lämna henne/honom här?”
Frågan gör det lättare att känna efter om den materiella miljö vi finns i är tillräckligt bra eller om våra beteenden kan tyda på att någonting känslomässigt fattas. Jag önskar att någon under min barndom hade vågat titta på mig som om jag varit ett eget, älskat barn och tagit med mig från den misär som var vår vardag och det ansvar som jag fick ta.
Det handlar om ett val, ett aktivt val att våga se och våga handla så att inget barn skall behöva bli bortglömt, slaget, utnyttjat eller skrubbat med stålull.
*
Min barndom innehöll både kärlek och stålull. Två oförenliga ytterligheter kan tyckas, men följ med hem till en liten femårig flicka som var duktig på att fantisera, fantasin var viktig för i den kunde hon leva sitt eget liv.
Nu är hon nere på gården, väntar på sin mamma och småsystrar.
I fickan har hon en diamant, en svart len sten.
Två gubbar målar sopskjulen med en vacker röd färg, flickan tittar på.
När gubbarna går på rast tar flickans fantasi över, hon kan inte motstå frestelsen att måla stenen.
Hon släpper ner stenen i den stora färgbunken. ”Plupp” säger det och hjärtat gör ett skutt, det pirrar i henne av glädje.
Efter en stund sticker hon ner sin lilla hand för att ta upp stenen och hela hon blir röd och kladdig. Men det oroar henne inte, det är ju bara färg som går att tvätta bort. Eller…?
Färgen torkar, det gör ont i skinnet. Stenen känns tung i hennes hand och är inte alls vacker längre.
Plötsligt står hennes mamma där, arg och hårdhänt.
Mamman försöker göra henne ren med hetvatten och en smutsig disktrasa. Hon skrubbar hårt och länge men färgen går inte bort. Inte smärtan heller.
Då tar mamman fram stålull och med stålullen skrubbar hon bort färg och hud. Flickan kan inte gråta för det gör mamman arg. Blir hon arg slår hon.
Alla runt flickan såg såren som stålullen gav, men om någon frågade hur hon fått dem sa hon, ”jag har trillat i en taggbuske”. Såren läkte och det blev inga synliga ärr. Men de inre ärren bär flickan med sig hela livet.
Det är jag som är den lilla flickan och ärren fick jag för att min mamma ville mitt bästa. Min ensamstående mamma, som ville göra allt rätt, trodde att stålull kunde användas på ett smutsigt barn. Hennes lindriga utvecklingsstörning medförde att hon inte kunde avgöra hur ett barn skulle göras rent, hur mycket hon än älskade oss. Min barndom bestod av liknande situationer som var svåra för utomstående att upptäcka eftersom det är svårt att tro att någon gör så. Den unga kvinna som kom till oss som hemma-hos resurs när jag var 13 år kunde inte få sina chefer att förstå att mamma var oförmögen att sköta ett hushåll.
*
I mitt liv fanns det några få modiga kvinnor som blev mina räddande änglar. När jag som vuxen träffat dem igen säger de ”Inte gjorde vi så mycket, Lisbeth, vi fanns ju bara där”. Men det är i det lilla det sker, mitt i vår egen vardag. Dessa kvinnor, dessa räddande änglar gjorde att jag överlevde.
De gav mig mat att äta. Jag var alltid hungrig och i deras hem fick jag mat och där var det någon som såg mig - mitt i deras vardag fanns det plats för mig.
Ibland fick jag bada. Någon tvättade min mycket smutsiga kropp ren med väldoftande tvål.
Ingen kan överleva helt utan kärlek, ömhet, närhet, värme och mat. Men jag vet att man kan överleva på väldigt lite. I mitt fall var det andra som gav mig detta som var så livsavgörande. Min mamma kunde inte ge mig kärlek, ömhet, närhet, värme och mat för hon var själv ett litet barn som behövde få stå i centrum.
Jag var ett osynlig litet barn som inte krävde så mycket för egen del, bara att få vara nära någon som kunde vara vuxen och visa osjälvisk kärlek. Men jag var bara en gäst hos andra. Då får man nöja sig med det lilla, det som blir över. Jag minns tydligt att en flicka sa:
– ”Det här är min mamma! Inte din mamma, bara så du vet det”, och genast blev jag åter någon på tillfälligt besök som börjat förstå att min mamma inte var som andra mammor.
Som sextonåring lämnade jag mamma och det ansvar som jag tagit för henne och mina systrar och flyttade hemifrån. Jag letade efter kärlek och ett sammanhang men för alla dem jag mötte på min väg till vuxenlivet var jag en tillfällig gäst som kom in i deras liv ett kort tag. Jag gjorde mig oumbärlig för jag ville vara viktig för dem så att jag kunde stanna kvar hos dem och dela deras liv. Besvikelsen blev enorm när de inte orkade längre och skjutsade mig vidare till någon annan. Men varje familj och varje kontakt gav insikter och lärdomar som ledde mig vidare på min väg in i vuxenlivet.
Det fanns en styrka i mig som hjälpte mig att orka vidare, hjälpte mig att vilja gå vidare och hjälper mig nu att se att livet är gott, trots allt. Men utan alla dem som fanns runt mig hade det inte lyckats, för på min väg från det rädda barnet som var slaget, hungrigt, utnyttjat, kränkt och mobbat till den kvinna och förälder jag är idag träffade jag människor som gjorde mig synlig och som gav mig skäl för att vilja leva vidare. Jag lade mig inte ner för att dö för jag såg att det fanns något att leva för. Jag fick se hur livet kunde vara när jag var gäst hos andra och jag fick lust att leva. Lusten till livet är viktig, den gör att jag orkar vidare fast det är en lång och mödosam resa.
Det fanns ett ställe där jag kunde hämta andan. På somrarna bodde jag och min mellansyster hos sommarföräldrarna Ingrid och Harald.
Första gången kom jag som fyraåring med tåget, med den chockrosa väskan i ena handen och syrran hårt i den andra, livrädd att hon skulle komma bort. Det är långt mellan Göteborg och Oskarshamn och någonstans i Nässjö tror jag att jag stängde av. Jag reflekterade inte över skillnaden mellan hemma och borta eller nu och sedan. Många kan vittna om att barn som är hos avlastningshem inte kan göra kopplingar mellan de två världarna.
Ingrid har kunnat hjälpa mig att förstå vad det var för en liten tjej som kom. Att det tog tre veckor innan de små axlarna åkte ner, men att rädslan aldrig försvann helt.
Ingrid har berättat att jag tog väldigt stort ansvar och att det inte gick att avlasta mig hur hon än försökte. Det gick inte att få syrran att gå till dem utan hon kom till mig om det var nåt. Vi trodde inte att man fick väcka vuxna eller att vuxna kunde ta hand om barn. När vi fick halsfluss märktes de bara genom att vi åt lite mindre.
Mitt sommarhem var enormt viktigt för min överlevnad. Det var en fristad för mig, en fristad mitt i allt det kaos jag vanligtvis levde i. Det var verkligen som att få ta del av himlen några veckor varje år och det var där mina barnsjukdomar bröt ut. Att få vara sjuk och bli ompysslad var stort och jag brukar tänka att jag i sommarhemmet blev vaccinerad och påfylld så att jag klarade av resten av året ihop med min mamma. För att inte tala om att vi fick mat. Mycket mat som vi åt tillsammans med Ingrid och Haralds stora tregenerationersfamilj. Mina sommarföräldrar bjöd in mig jag får bli en del av deras liv, jag fick smaka på det goda livet och jag fick se hur det kunde vara. Någon undrar kanske hur det var att lämna sommarhemmet varje höst och jag kan bara svara att det var mycket smärtsamt. Jag ville inte lämna det goda livet och hade utan problem kunnat stanna kvar där i Småland hos Ingrid och Harald om någon erbjudit mig den möjligheten. Men det var ingen som verkligen förstod hur jag hade det och ingen kunde förstå mitt kaos och inte heller inse i vilken misär jag levde i. Ingrid anade, men kunde inte föreställa sig under vilka förhållanden vi faktiskt levde.
För att kunna hitta fram till ett eget gott liv var jag tvungen att bearbeta det jag varit med om och jag gick i terapi. Ett avgörande steg var att bryta helt med mamma när jag var sexton år gammal, men det var svårt för jag hade tagit ansvar för henne så länge att jag tänkte att hon överlever inte om jag lämnar henne. Men hon överlevde. Och att bryta med henne betydde att jag fick livet åter. Jag kunde andas lättare och mina axlar slutade värka. Jag var fri. När jag var tjugo skrev jag till mamma att hon tagit min barndom ifrån mig och att hon borde ha berättat att hon var utvecklingsstörd. Under flera år var jag livrädd att hon skulle dyka upp på gatan och få makt över mig och ta ifrån mig min värdighet igen. Jag återupptog kontakten senare när jag väntade mitt första barn och min mamma fick uppleva födelsen av både sina barnbarn innan hon gick bort. Men mamma och jag kom aldrig varandra nära eftersom jag behövde hålla ett avstånd.
”Jag lever! Jag lever! Så enkelt och sant, än har jag min plats här på jorden. Jag blev bara rispad av kniven som slant. Jag lever, jag lever! Det slår mig ibland, jag lever på övertid” sjunger Py Bäckman. Det är en text jag kan känna igen mig i.
Jag lever för att jag är född med en inre styrka. Jag är ett maskrosbarn vilket betyder att styrkan att överleva fanns här i mig själv. Här i mitt hjärta som orkade slå och pumpa runt mitt blod fast jag bara borde ha lagt mig ner och dött.
Vägen hit har varit lång. Så lång att jag ibland undrade om jag skulle orka vidare. Men i beteckningen maskrosbarn ligger just detta att orka vidare och att kunna använda sina inre förmågor. Jag älskar maskrosor för att de är som små solar i gräset. Solar som lyser också när sommaren är slut och gräset börjar vissna. Solar som spår en ny vår och sommar. Som ger oss hopp under den kalla vintern. Vissa tycker att de är ogräs och att man borde rensa bort dem. Men det tycker inte jag. För mig betyder maskrosor styrka. Ingen kan hindra en maskros att växa - man gräver upp dem, sprutar gift på dem och skulle aldrig drömma om att vattna eller ge dem näring, men vi maskrosor växer ändå och vi kan komma upp ur den hårdaste mark därför att vi har en enorm kraft i oss själva. Jag är ett maskrosbarn som överlevt, växt upp och fått ett gott liv. Ett liv som också gett mig perspektiv på det som lett mig hit och jag vill gärna ta med er in i mina funderingar kring varför jag överlevde och hur jag fick ett gott liv. För mig är det viktigt att berätta om hur det kan vara eftersom det idag, år 2006, är många barn som lever med samma sorts problem som jag gjorde för trettio år sedan. De får betala ett högt pris för omgivningens oförmåga att se dem och deras miljö.
Vem är jag? Jag heter Lisbeth Pipping och jag växte upp med min lindrigt utvecklingsstörda mamma och mina två småsystrar i storstaden Göteborg. Vi bodde där med henne trots tydliga tecken på vanvård och bristande omsorgsförmåga. Vi blev inte omhändertagna eftersom omgivningen var så rädd att kränka mamma och det fanns för få modiga människor runtomkring oss som vågade se hur vi barn hade det. Det fanns människor som engagerade sig, men utgångspunkten för dem var att mamma gjorde så gott hon kunde och att hon älskade oss.
För oss som är vuxna är det svårt att kunna se barnet för vi identifierar oss med föräldrarnas situation och barnet blir ett praktiskt problem som skall matas och kläs. Att känna in hur barnet har det kräver mod för det kan väcka obehagliga känslor inom oss och väcka smärtsamma egna minnen. Dessutom har föräldrarnas rätt en så stark ställning i vårt samhälle att barnets rätt blir åsidosatt, vilket innebär att det är svårt att hålla ett barnperspektiv i vanvårdssituationer. För mig som hoppades att någon skulle uppmärksamma oss är det viktigt att fråga: ”Vem av er vågar se ett sådant barn som jag var?” Det krävs mod att våga se och känna och ännu mer mod att våga handla då man ser att ett barn far illa
Det är nödvändigt att verkligen se och förstå barnets värld för att kunna uppfatta vad barnet utsätts för och innan vi kan se ett barn utifrån barnets perspektiv måste vi våga se oss själva som det lilla barn som vi själva var en gång.
Socionomer, lärare, psykologer, förskollärare och andra som arbetar med barn behöver möta sin egen barndom i egenterapi för att kunna se in genom nyckelhålen hos utsatta barn. Alla som jobbar med utsatta barn behöver möta och bearbeta intryck från sin barndom som kan innehålla egen sorg och övergivenhet. Annars sviker modet att se in i barnens vardagsvärld, att våga se och tyda de tecken som barnen visar.
Jag växte upp under det glada 70-talet och jag var ett barn mitt i välfärden. Men jag fick aldrig möjligheter att ta del av välfärden eftersom nästan ingen såg mig och mina två småsystrar. Min mamma som var lindrigt utvecklingsstörd tog all plats och hennes behov var så stora att de skymde oss barn och våra behov. Utanför hemmet lyckades hon visa upp sig som en kämpande och engagerad mamma men när dörren stängdes visste ingen annan än vi vad som pågick. Ingen såg vilket ansvar jag fick ta för mamma och mina systrar och min barndom dominerades därför av att vara rädd. Rädsla fyller också de flesta av mina barndomsminnen, rädslor som var stora och omöjliga att härbärgera för det lilla barnet Lisbeth. Min mammas, mina småsystrars och mina egna rädslor blev så stora för ingen kunde avlasta mig och jag visste inte själv hur man skulle bli av med dem. Utanför hemmet var vi de snälla och söta flickorna som alltid gick tillsammans med sin mamma. Vad folk inte förmådde se var att jag tog ansvar för att trösta mamma och dämpa hennes humör.
Hur blir vi barn synliga i ert arbete och i er vardag som medmänniskor? Jag vet att om ni ser på oss barn som om vi vore era egna är det lätt att ställa frågan: ”Om det här vore mitt barn skulle jag då lämna henne/honom här?”
Frågan gör det lättare att känna efter om den materiella miljö vi finns i är tillräckligt bra eller om våra beteenden kan tyda på att någonting känslomässigt fattas. Jag önskar att någon under min barndom hade vågat titta på mig som om jag varit ett eget, älskat barn och tagit med mig från den misär som var vår vardag och det ansvar som jag fick ta.
Det handlar om ett val, ett aktivt val att våga se och våga handla så att inget barn skall behöva bli bortglömt, slaget, utnyttjat eller skrubbat med stålull.
*
Min barndom innehöll både kärlek och stålull. Två oförenliga ytterligheter kan tyckas, men följ med hem till en liten femårig flicka som var duktig på att fantisera, fantasin var viktig för i den kunde hon leva sitt eget liv.
Nu är hon nere på gården, väntar på sin mamma och småsystrar.
I fickan har hon en diamant, en svart len sten.
Två gubbar målar sopskjulen med en vacker röd färg, flickan tittar på.
När gubbarna går på rast tar flickans fantasi över, hon kan inte motstå frestelsen att måla stenen.
Hon släpper ner stenen i den stora färgbunken. ”Plupp” säger det och hjärtat gör ett skutt, det pirrar i henne av glädje.
Efter en stund sticker hon ner sin lilla hand för att ta upp stenen och hela hon blir röd och kladdig. Men det oroar henne inte, det är ju bara färg som går att tvätta bort. Eller…?
Färgen torkar, det gör ont i skinnet. Stenen känns tung i hennes hand och är inte alls vacker längre.
Plötsligt står hennes mamma där, arg och hårdhänt.
Mamman försöker göra henne ren med hetvatten och en smutsig disktrasa. Hon skrubbar hårt och länge men färgen går inte bort. Inte smärtan heller.
Då tar mamman fram stålull och med stålullen skrubbar hon bort färg och hud. Flickan kan inte gråta för det gör mamman arg. Blir hon arg slår hon.
Alla runt flickan såg såren som stålullen gav, men om någon frågade hur hon fått dem sa hon, ”jag har trillat i en taggbuske”. Såren läkte och det blev inga synliga ärr. Men de inre ärren bär flickan med sig hela livet.
Det är jag som är den lilla flickan och ärren fick jag för att min mamma ville mitt bästa. Min ensamstående mamma, som ville göra allt rätt, trodde att stålull kunde användas på ett smutsigt barn. Hennes lindriga utvecklingsstörning medförde att hon inte kunde avgöra hur ett barn skulle göras rent, hur mycket hon än älskade oss. Min barndom bestod av liknande situationer som var svåra för utomstående att upptäcka eftersom det är svårt att tro att någon gör så. Den unga kvinna som kom till oss som hemma-hos resurs när jag var 13 år kunde inte få sina chefer att förstå att mamma var oförmögen att sköta ett hushåll.
*
I mitt liv fanns det några få modiga kvinnor som blev mina räddande änglar. När jag som vuxen träffat dem igen säger de ”Inte gjorde vi så mycket, Lisbeth, vi fanns ju bara där”. Men det är i det lilla det sker, mitt i vår egen vardag. Dessa kvinnor, dessa räddande änglar gjorde att jag överlevde.
De gav mig mat att äta. Jag var alltid hungrig och i deras hem fick jag mat och där var det någon som såg mig - mitt i deras vardag fanns det plats för mig.
Ibland fick jag bada. Någon tvättade min mycket smutsiga kropp ren med väldoftande tvål.
Ingen kan överleva helt utan kärlek, ömhet, närhet, värme och mat. Men jag vet att man kan överleva på väldigt lite. I mitt fall var det andra som gav mig detta som var så livsavgörande. Min mamma kunde inte ge mig kärlek, ömhet, närhet, värme och mat för hon var själv ett litet barn som behövde få stå i centrum.
Jag var ett osynlig litet barn som inte krävde så mycket för egen del, bara att få vara nära någon som kunde vara vuxen och visa osjälvisk kärlek. Men jag var bara en gäst hos andra. Då får man nöja sig med det lilla, det som blir över. Jag minns tydligt att en flicka sa:
– ”Det här är min mamma! Inte din mamma, bara så du vet det”, och genast blev jag åter någon på tillfälligt besök som börjat förstå att min mamma inte var som andra mammor.
Som sextonåring lämnade jag mamma och det ansvar som jag tagit för henne och mina systrar och flyttade hemifrån. Jag letade efter kärlek och ett sammanhang men för alla dem jag mötte på min väg till vuxenlivet var jag en tillfällig gäst som kom in i deras liv ett kort tag. Jag gjorde mig oumbärlig för jag ville vara viktig för dem så att jag kunde stanna kvar hos dem och dela deras liv. Besvikelsen blev enorm när de inte orkade längre och skjutsade mig vidare till någon annan. Men varje familj och varje kontakt gav insikter och lärdomar som ledde mig vidare på min väg in i vuxenlivet.
Det fanns en styrka i mig som hjälpte mig att orka vidare, hjälpte mig att vilja gå vidare och hjälper mig nu att se att livet är gott, trots allt. Men utan alla dem som fanns runt mig hade det inte lyckats, för på min väg från det rädda barnet som var slaget, hungrigt, utnyttjat, kränkt och mobbat till den kvinna och förälder jag är idag träffade jag människor som gjorde mig synlig och som gav mig skäl för att vilja leva vidare. Jag lade mig inte ner för att dö för jag såg att det fanns något att leva för. Jag fick se hur livet kunde vara när jag var gäst hos andra och jag fick lust att leva. Lusten till livet är viktig, den gör att jag orkar vidare fast det är en lång och mödosam resa.
Det fanns ett ställe där jag kunde hämta andan. På somrarna bodde jag och min mellansyster hos sommarföräldrarna Ingrid och Harald.
Första gången kom jag som fyraåring med tåget, med den chockrosa väskan i ena handen och syrran hårt i den andra, livrädd att hon skulle komma bort. Det är långt mellan Göteborg och Oskarshamn och någonstans i Nässjö tror jag att jag stängde av. Jag reflekterade inte över skillnaden mellan hemma och borta eller nu och sedan. Många kan vittna om att barn som är hos avlastningshem inte kan göra kopplingar mellan de två världarna.
Ingrid har kunnat hjälpa mig att förstå vad det var för en liten tjej som kom. Att det tog tre veckor innan de små axlarna åkte ner, men att rädslan aldrig försvann helt.
Ingrid har berättat att jag tog väldigt stort ansvar och att det inte gick att avlasta mig hur hon än försökte. Det gick inte att få syrran att gå till dem utan hon kom till mig om det var nåt. Vi trodde inte att man fick väcka vuxna eller att vuxna kunde ta hand om barn. När vi fick halsfluss märktes de bara genom att vi åt lite mindre.
Mitt sommarhem var enormt viktigt för min överlevnad. Det var en fristad för mig, en fristad mitt i allt det kaos jag vanligtvis levde i. Det var verkligen som att få ta del av himlen några veckor varje år och det var där mina barnsjukdomar bröt ut. Att få vara sjuk och bli ompysslad var stort och jag brukar tänka att jag i sommarhemmet blev vaccinerad och påfylld så att jag klarade av resten av året ihop med min mamma. För att inte tala om att vi fick mat. Mycket mat som vi åt tillsammans med Ingrid och Haralds stora tregenerationersfamilj. Mina sommarföräldrar bjöd in mig jag får bli en del av deras liv, jag fick smaka på det goda livet och jag fick se hur det kunde vara. Någon undrar kanske hur det var att lämna sommarhemmet varje höst och jag kan bara svara att det var mycket smärtsamt. Jag ville inte lämna det goda livet och hade utan problem kunnat stanna kvar där i Småland hos Ingrid och Harald om någon erbjudit mig den möjligheten. Men det var ingen som verkligen förstod hur jag hade det och ingen kunde förstå mitt kaos och inte heller inse i vilken misär jag levde i. Ingrid anade, men kunde inte föreställa sig under vilka förhållanden vi faktiskt levde.
För att kunna hitta fram till ett eget gott liv var jag tvungen att bearbeta det jag varit med om och jag gick i terapi. Ett avgörande steg var att bryta helt med mamma när jag var sexton år gammal, men det var svårt för jag hade tagit ansvar för henne så länge att jag tänkte att hon överlever inte om jag lämnar henne. Men hon överlevde. Och att bryta med henne betydde att jag fick livet åter. Jag kunde andas lättare och mina axlar slutade värka. Jag var fri. När jag var tjugo skrev jag till mamma att hon tagit min barndom ifrån mig och att hon borde ha berättat att hon var utvecklingsstörd. Under flera år var jag livrädd att hon skulle dyka upp på gatan och få makt över mig och ta ifrån mig min värdighet igen. Jag återupptog kontakten senare när jag väntade mitt första barn och min mamma fick uppleva födelsen av både sina barnbarn innan hon gick bort. Men mamma och jag kom aldrig varandra nära eftersom jag behövde hålla ett avstånd.
tisdag 2 juni 2009
Ett kuvat och lydigt barn är en tidsinställd bomb.
Efter andra världskriget förnyades uppfostringsdebatten i Sverige. ”Nu när det tyska folket för andra gången har följt sin Führer ut i kriget, måste vi sluta lära barn att lyda. Nu måste vi få en generation som kan tänka själv”, sa den kände barnläkaren Gustav Jonsson. Demokrati kan bara byggas av fria medborgare, inte av skräckslagna undersåtar, hävdade han. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump blev en förgrundsgestalt i kampen mot aga och auktoritär lydnadsuppfostran.
Tack vare nya åsikter och ideal utvecklades barnuppfostran till att omfatta och respektera barnet som individ. Trots det börjar auktoritära metoder att återinföras. ”Nanny”, avstängning och tejp över den mun som vågar ifrågasätta visar hur lätt det är att glömma varför det är så viktigt att barn tidigt får lära sig att vad de gör, säger och tycker betyder någonting.
Maktuppfostran har spritt sig även till Alingsås. ”Pojke pepprad i munnen” stod det i Alingsåstidningen hösten 2008. Detta övergrepp skedde i en förskola som ett sätt att lära ett litet barn att inte prata för mycket.
Det otäcka var att de vuxna på förskolan motiverade sitt handlande med att det var en uppfostringsmetod, sanktionerad av föräldrarna. De förstod inte att ett litet barn hade blivit allvarligt kränkt, att ett litet barn fått sin trygghet och sin tilltro till vuxna skadad för lång tid framåt.
Ett sådant förhållningssätt får också konsekvenser för vårt framtida samhälle i stort – vad lär sig en pojke som straffas på det här viset?
Han lär sig att lyda, att göra det han blir tillsagd utan att våga fundera över varför. Ett barn som kränks och kuvas lyder blint för att inte bli bestraffad. Det kan vara bekvämt för vuxna, men det kränkta barnet riskerar att bli en översittare eller en marionett i sin omgivning. Han eller hon riskerar att utvecklas till mobbare eller ha svårt att stå emot grupptryck och att våga säga nej till att kränka och mobba andra. Därför är hot, straff och krav på underkastelse inte bra metoder i barnuppfostran.
Idag tycker de flesta barn i Sverige att det värsta man kan göra mot andra är att delta i mobbning. Ändå går stora skaror av barn till skolan varje dag för att delta i eller passivt åse det allra värsta de vet.
Det vore trist om utvecklingen mot en demokratisk barnuppfostran skulle avstanna långt innan vi ens hunnit halvvägs. För alltjämt lyder barnen! Mobbning motverkas mycket effektivt om barn får trygghet och inflytande över sitt liv och om de behandlas med respekt för sina åsikter och erfarenheter. Då kan de också förstå vad som är fel och våga säga nej.
Vuxna får inte överge barnen om föräldrar, lärare och andra vuxna vågar satsa på demokratisk uppfostran som kräver tid, engagemang, kunskap och respekt i hemmet, i förskolan och i skolan belönas vi med barn som visar vad som är rätt och fel. Ett kuvat och lydigt barn är en tidsinställd bomb.
Tack vare nya åsikter och ideal utvecklades barnuppfostran till att omfatta och respektera barnet som individ. Trots det börjar auktoritära metoder att återinföras. ”Nanny”, avstängning och tejp över den mun som vågar ifrågasätta visar hur lätt det är att glömma varför det är så viktigt att barn tidigt får lära sig att vad de gör, säger och tycker betyder någonting.
Maktuppfostran har spritt sig även till Alingsås. ”Pojke pepprad i munnen” stod det i Alingsåstidningen hösten 2008. Detta övergrepp skedde i en förskola som ett sätt att lära ett litet barn att inte prata för mycket.
Det otäcka var att de vuxna på förskolan motiverade sitt handlande med att det var en uppfostringsmetod, sanktionerad av föräldrarna. De förstod inte att ett litet barn hade blivit allvarligt kränkt, att ett litet barn fått sin trygghet och sin tilltro till vuxna skadad för lång tid framåt.
Ett sådant förhållningssätt får också konsekvenser för vårt framtida samhälle i stort – vad lär sig en pojke som straffas på det här viset?
Han lär sig att lyda, att göra det han blir tillsagd utan att våga fundera över varför. Ett barn som kränks och kuvas lyder blint för att inte bli bestraffad. Det kan vara bekvämt för vuxna, men det kränkta barnet riskerar att bli en översittare eller en marionett i sin omgivning. Han eller hon riskerar att utvecklas till mobbare eller ha svårt att stå emot grupptryck och att våga säga nej till att kränka och mobba andra. Därför är hot, straff och krav på underkastelse inte bra metoder i barnuppfostran.
Idag tycker de flesta barn i Sverige att det värsta man kan göra mot andra är att delta i mobbning. Ändå går stora skaror av barn till skolan varje dag för att delta i eller passivt åse det allra värsta de vet.
Det vore trist om utvecklingen mot en demokratisk barnuppfostran skulle avstanna långt innan vi ens hunnit halvvägs. För alltjämt lyder barnen! Mobbning motverkas mycket effektivt om barn får trygghet och inflytande över sitt liv och om de behandlas med respekt för sina åsikter och erfarenheter. Då kan de också förstå vad som är fel och våga säga nej.
Vuxna får inte överge barnen om föräldrar, lärare och andra vuxna vågar satsa på demokratisk uppfostran som kräver tid, engagemang, kunskap och respekt i hemmet, i förskolan och i skolan belönas vi med barn som visar vad som är rätt och fel. Ett kuvat och lydigt barn är en tidsinställd bomb.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
