Räddande änglar

I min självbiografi ”Kärlek och stålull” tar jag med er på en resa in i mitt barndomsland. Ordet barndomsland låter väldigt positivt men i boken beskriver jag hur det är att växa upp med en utvecklingsstörd mamma och en alkoholiserad pappa. Jag berättar om hur det är att redan som nioåring växa förbi sin mamma och att det inte finns någon att lämna ansvaret till eftersom mamma mentalt är som ett litet barn själv. Vi systrar är ofta hungriga för mamma klarar inte vår ekonomi eller att laga mat och jag får mina första lakan när jag är 13 år. Det finns ingen som vårdar mig då jag är sjuk, som tröstar mig när jag är ledsen. Redan som femåring har jag lärt mig att min mamma inte vill att jag gråter, så jag slutar gråta öppet. Min pappa flyttar när jag är sex år och då blir jag ensamstående trebarnmamma. Mamma kan inte heller skydda mig för de män som söker sig till vår familj. Vi var osynliga i sjuttiotalets Sverige, men tyvärr måste jag fortfarande ställa frågan ”Varför ser så få hur utsatta barn har det och varför räddar ingen oss”?

”Jag lever! Jag lever! Så enkelt och sant, än har jag min plats här på jorden. Jag blev bara rispad av kniven som slant. Jag lever, jag lever! Det slår mig ibland, jag lever på övertid” sjunger Py Bäckman. Det är en text jag kan känna igen mig i.
Jag lever för att jag är född med en inre styrka. Jag är ett maskrosbarn vilket betyder att styrkan att överleva fanns här i mig själv. Här i mitt hjärta som orkade slå och pumpa runt mitt blod fast jag bara borde ha lagt mig ner och dött.
Vägen hit har varit lång. Så lång att jag ibland undrade om jag skulle orka vidare. Men i beteckningen maskrosbarn ligger just detta att orka vidare och att kunna använda sina inre förmågor. Jag älskar maskrosor för att de är som små solar i gräset. Solar som lyser också när sommaren är slut och gräset börjar vissna. Solar som spår en ny vår och sommar. Som ger oss hopp under den kalla vintern. Vissa tycker att de är ogräs och att man borde rensa bort dem. Men det tycker inte jag. För mig betyder maskrosor styrka. Ingen kan hindra en maskros att växa - man gräver upp dem, sprutar gift på dem och skulle aldrig drömma om att vattna eller ge dem näring, men vi maskrosor växer ändå och vi kan komma upp ur den hårdaste mark därför att vi har en enorm kraft i oss själva. Jag är ett maskrosbarn som överlevt, växt upp och fått ett gott liv. Ett liv som också gett mig perspektiv på det som lett mig hit och jag vill gärna ta med er in i mina funderingar kring varför jag överlevde och hur jag fick ett gott liv. För mig är det viktigt att berätta om hur det kan vara eftersom det idag, år 2006, är många barn som lever med samma sorts problem som jag gjorde för trettio år sedan. De får betala ett högt pris för omgivningens oförmåga att se dem och deras miljö.

Vem är jag? Jag heter Lisbeth Pipping och jag växte upp med min lindrigt utvecklingsstörda mamma och mina två småsystrar i storstaden Göteborg. Vi bodde där med henne trots tydliga tecken på vanvård och bristande omsorgsförmåga. Vi blev inte omhändertagna eftersom omgivningen var så rädd att kränka mamma och det fanns för få modiga människor runtomkring oss som vågade se hur vi barn hade det. Det fanns människor som engagerade sig, men utgångspunkten för dem var att mamma gjorde så gott hon kunde och att hon älskade oss.

För oss som är vuxna är det svårt att kunna se barnet för vi identifierar oss med föräldrarnas situation och barnet blir ett praktiskt problem som skall matas och kläs. Att känna in hur barnet har det kräver mod för det kan väcka obehagliga känslor inom oss och väcka smärtsamma egna minnen. Dessutom har föräldrarnas rätt en så stark ställning i vårt samhälle att barnets rätt blir åsidosatt, vilket innebär att det är svårt att hålla ett barnperspektiv i vanvårdssituationer. För mig som hoppades att någon skulle uppmärksamma oss är det viktigt att fråga: ”Vem av er vågar se ett sådant barn som jag var?” Det krävs mod att våga se och känna och ännu mer mod att våga handla då man ser att ett barn far illa

Det är nödvändigt att verkligen se och förstå barnets värld för att kunna uppfatta vad barnet utsätts för och innan vi kan se ett barn utifrån barnets perspektiv måste vi våga se oss själva som det lilla barn som vi själva var en gång.

Socionomer, lärare, psykologer, förskollärare och andra som arbetar med barn behöver möta sin egen barndom i egenterapi för att kunna se in genom nyckelhålen hos utsatta barn. Alla som jobbar med utsatta barn behöver möta och bearbeta intryck från sin barndom som kan innehålla egen sorg och övergivenhet. Annars sviker modet att se in i barnens vardagsvärld, att våga se och tyda de tecken som barnen visar.

Jag växte upp under det glada 70-talet och jag var ett barn mitt i välfärden. Men jag fick aldrig möjligheter att ta del av välfärden eftersom nästan ingen såg mig och mina två småsystrar. Min mamma som var lindrigt utvecklingsstörd tog all plats och hennes behov var så stora att de skymde oss barn och våra behov. Utanför hemmet lyckades hon visa upp sig som en kämpande och engagerad mamma men när dörren stängdes visste ingen annan än vi vad som pågick. Ingen såg vilket ansvar jag fick ta för mamma och mina systrar och min barndom dominerades därför av att vara rädd. Rädsla fyller också de flesta av mina barndomsminnen, rädslor som var stora och omöjliga att härbärgera för det lilla barnet Lisbeth. Min mammas, mina småsystrars och mina egna rädslor blev så stora för ingen kunde avlasta mig och jag visste inte själv hur man skulle bli av med dem. Utanför hemmet var vi de snälla och söta flickorna som alltid gick tillsammans med sin mamma. Vad folk inte förmådde se var att jag tog ansvar för att trösta mamma och dämpa hennes humör.

Hur blir vi barn synliga i ert arbete och i er vardag som medmänniskor? Jag vet att om ni ser på oss barn som om vi vore era egna är det lätt att ställa frågan: ”Om det här vore mitt barn skulle jag då lämna henne/honom här?”
Frågan gör det lättare att känna efter om den materiella miljö vi finns i är tillräckligt bra eller om våra beteenden kan tyda på att någonting känslomässigt fattas. Jag önskar att någon under min barndom hade vågat titta på mig som om jag varit ett eget, älskat barn och tagit med mig från den misär som var vår vardag och det ansvar som jag fick ta.

Det handlar om ett val, ett aktivt val att våga se och våga handla så att inget barn skall behöva bli bortglömt, slaget, utnyttjat eller skrubbat med stålull.
*
Min barndom innehöll både kärlek och stålull. Två oförenliga ytterligheter kan tyckas, men följ med hem till en liten femårig flicka som var duktig på att fantisera, fantasin var viktig för i den kunde hon leva sitt eget liv.

Nu är hon nere på gården, väntar på sin mamma och småsystrar.
I fickan har hon en diamant, en svart len sten.
Två gubbar målar sopskjulen med en vacker röd färg, flickan tittar på.
När gubbarna går på rast tar flickans fantasi över, hon kan inte motstå frestelsen att måla stenen.
Hon släpper ner stenen i den stora färgbunken. ”Plupp” säger det och hjärtat gör ett skutt, det pirrar i henne av glädje.
Efter en stund sticker hon ner sin lilla hand för att ta upp stenen och hela hon blir röd och kladdig. Men det oroar henne inte, det är ju bara färg som går att tvätta bort. Eller…?
Färgen torkar, det gör ont i skinnet. Stenen känns tung i hennes hand och är inte alls vacker längre.
Plötsligt står hennes mamma där, arg och hårdhänt.
Mamman försöker göra henne ren med hetvatten och en smutsig disktrasa. Hon skrubbar hårt och länge men färgen går inte bort. Inte smärtan heller.
Då tar mamman fram stålull och med stålullen skrubbar hon bort färg och hud. Flickan kan inte gråta för det gör mamman arg. Blir hon arg slår hon.

Alla runt flickan såg såren som stålullen gav, men om någon frågade hur hon fått dem sa hon, ”jag har trillat i en taggbuske”. Såren läkte och det blev inga synliga ärr. Men de inre ärren bär flickan med sig hela livet.

Det är jag som är den lilla flickan och ärren fick jag för att min mamma ville mitt bästa. Min ensamstående mamma, som ville göra allt rätt, trodde att stålull kunde användas på ett smutsigt barn. Hennes lindriga utvecklingsstörning medförde att hon inte kunde avgöra hur ett barn skulle göras rent, hur mycket hon än älskade oss. Min barndom bestod av liknande situationer som var svåra för utomstående att upptäcka eftersom det är svårt att tro att någon gör så. Den unga kvinna som kom till oss som hemma-hos resurs när jag var 13 år kunde inte få sina chefer att förstå att mamma var oförmögen att sköta ett hushåll.
*

I mitt liv fanns det några få modiga kvinnor som blev mina räddande änglar. När jag som vuxen träffat dem igen säger de ”Inte gjorde vi så mycket, Lisbeth, vi fanns ju bara där”. Men det är i det lilla det sker, mitt i vår egen vardag. Dessa kvinnor, dessa räddande änglar gjorde att jag överlevde.
De gav mig mat att äta. Jag var alltid hungrig och i deras hem fick jag mat och där var det någon som såg mig - mitt i deras vardag fanns det plats för mig.

Ibland fick jag bada. Någon tvättade min mycket smutsiga kropp ren med väldoftande tvål.

Ingen kan överleva helt utan kärlek, ömhet, närhet, värme och mat. Men jag vet att man kan överleva på väldigt lite. I mitt fall var det andra som gav mig detta som var så livsavgörande. Min mamma kunde inte ge mig kärlek, ömhet, närhet, värme och mat för hon var själv ett litet barn som behövde få stå i centrum.

Jag var ett osynlig litet barn som inte krävde så mycket för egen del, bara att få vara nära någon som kunde vara vuxen och visa osjälvisk kärlek. Men jag var bara en gäst hos andra. Då får man nöja sig med det lilla, det som blir över. Jag minns tydligt att en flicka sa:
– ”Det här är min mamma! Inte din mamma, bara så du vet det”, och genast blev jag åter någon på tillfälligt besök som börjat förstå att min mamma inte var som andra mammor.

Som sextonåring lämnade jag mamma och det ansvar som jag tagit för henne och mina systrar och flyttade hemifrån. Jag letade efter kärlek och ett sammanhang men för alla dem jag mötte på min väg till vuxenlivet var jag en tillfällig gäst som kom in i deras liv ett kort tag. Jag gjorde mig oumbärlig för jag ville vara viktig för dem så att jag kunde stanna kvar hos dem och dela deras liv. Besvikelsen blev enorm när de inte orkade längre och skjutsade mig vidare till någon annan. Men varje familj och varje kontakt gav insikter och lärdomar som ledde mig vidare på min väg in i vuxenlivet.

Det fanns en styrka i mig som hjälpte mig att orka vidare, hjälpte mig att vilja gå vidare och hjälper mig nu att se att livet är gott, trots allt. Men utan alla dem som fanns runt mig hade det inte lyckats, för på min väg från det rädda barnet som var slaget, hungrigt, utnyttjat, kränkt och mobbat till den kvinna och förälder jag är idag träffade jag människor som gjorde mig synlig och som gav mig skäl för att vilja leva vidare. Jag lade mig inte ner för att dö för jag såg att det fanns något att leva för. Jag fick se hur livet kunde vara när jag var gäst hos andra och jag fick lust att leva. Lusten till livet är viktig, den gör att jag orkar vidare fast det är en lång och mödosam resa.

Det fanns ett ställe där jag kunde hämta andan. På somrarna bodde jag och min mellansyster hos sommarföräldrarna Ingrid och Harald.
Första gången kom jag som fyraåring med tåget, med den chockrosa väskan i ena handen och syrran hårt i den andra, livrädd att hon skulle komma bort. Det är långt mellan Göteborg och Oskarshamn och någonstans i Nässjö tror jag att jag stängde av. Jag reflekterade inte över skillnaden mellan hemma och borta eller nu och sedan. Många kan vittna om att barn som är hos avlastningshem inte kan göra kopplingar mellan de två världarna.
Ingrid har kunnat hjälpa mig att förstå vad det var för en liten tjej som kom. Att det tog tre veckor innan de små axlarna åkte ner, men att rädslan aldrig försvann helt.
Ingrid har berättat att jag tog väldigt stort ansvar och att det inte gick att avlasta mig hur hon än försökte. Det gick inte att få syrran att gå till dem utan hon kom till mig om det var nåt. Vi trodde inte att man fick väcka vuxna eller att vuxna kunde ta hand om barn. När vi fick halsfluss märktes de bara genom att vi åt lite mindre.

Mitt sommarhem var enormt viktigt för min överlevnad. Det var en fristad för mig, en fristad mitt i allt det kaos jag vanligtvis levde i. Det var verkligen som att få ta del av himlen några veckor varje år och det var där mina barnsjukdomar bröt ut. Att få vara sjuk och bli ompysslad var stort och jag brukar tänka att jag i sommarhemmet blev vaccinerad och påfylld så att jag klarade av resten av året ihop med min mamma. För att inte tala om att vi fick mat. Mycket mat som vi åt tillsammans med Ingrid och Haralds stora tregenerationersfamilj. Mina sommarföräldrar bjöd in mig jag får bli en del av deras liv, jag fick smaka på det goda livet och jag fick se hur det kunde vara. Någon undrar kanske hur det var att lämna sommarhemmet varje höst och jag kan bara svara att det var mycket smärtsamt. Jag ville inte lämna det goda livet och hade utan problem kunnat stanna kvar där i Småland hos Ingrid och Harald om någon erbjudit mig den möjligheten. Men det var ingen som verkligen förstod hur jag hade det och ingen kunde förstå mitt kaos och inte heller inse i vilken misär jag levde i. Ingrid anade, men kunde inte föreställa sig under vilka förhållanden vi faktiskt levde.


För att kunna hitta fram till ett eget gott liv var jag tvungen att bearbeta det jag varit med om och jag gick i terapi. Ett avgörande steg var att bryta helt med mamma när jag var sexton år gammal, men det var svårt för jag hade tagit ansvar för henne så länge att jag tänkte att hon överlever inte om jag lämnar henne. Men hon överlevde. Och att bryta med henne betydde att jag fick livet åter. Jag kunde andas lättare och mina axlar slutade värka. Jag var fri. När jag var tjugo skrev jag till mamma att hon tagit min barndom ifrån mig och att hon borde ha berättat att hon var utvecklingsstörd. Under flera år var jag livrädd att hon skulle dyka upp på gatan och få makt över mig och ta ifrån mig min värdighet igen. Jag återupptog kontakten senare när jag väntade mitt första barn och min mamma fick uppleva födelsen av både sina barnbarn innan hon gick bort. Men mamma och jag kom aldrig varandra nära eftersom jag behövde hålla ett avstånd.